Jag brukar drömma skruvade, smått sjuka drömmar. I alla fall tycker min käre sambo det. För mig är drömmarna visserligen ofta bisarra, men ändå normala och sällan alltför svårtolkade.
I natt vaknade jag kallsvettig igen. Jag hade drömt om farmor. Min älskade, älskade farmor som hunnit bli 89 år och fortfarande bor kvar i radhuset utanför Eskilstuna med min lika gamla och lika älskade farfar. Men farmor är dement nu. Det blir sämre för varje vecka. Hon drara samma historia om och om igen, den om hur hon arbetade som piga hos elaka fru Stål, då på 30-talet innan hon blev hemmafru och så småningom födde åtta barn, varav min pappa är nummer tre. Hon tror alltid att farfar är nån annanstans än där han verkligen är. Hon glömmer namn och vad hon gjort för en timme sen. Hon lagar inte mat och städar längre.
I drömmen hittade jag henne liggande i ett dike på mörka kvällen, bara en bit bort från radhuset. Jag hoppade ut ur bilen som jag åkte i. Ville hjälpa henne upp. Men hon sprang därifrån. Sprang med sin beniga, krumma kropp. Det gick fort. Hon rörde sig och såg ut som Gollum i Sagan om ringen. Jag hade inte en chans att hinna ikapp.
Upp i ett träd i dungen klättrade hon i en rasande takt. Flera meter upp. Jag ropade på henne. Men hon lyssnade inte. Istället kastade hon sig handlöst mot marken, med ryggen neråt. Hon landade på asfalten. Ljudet när hon slog ner var vidrigt och obeskrivbart.
Jag hann äntligen fram, men hon låg där och skakade sina sista skakningar. Jag tog hennes hand och försökte nå fram till henne. Sa "Det är jag, Ullis" gång på gång. Jag försökte behärska min gråt, min förtvivlan. Ville lugna henne, den sista stunden av hennes liv. Efter en stund fick jag ett svar: "Ullis, är det du?" Hon lät lugnare. Lugn. Jag kände igen hennes kära, lite raspiga röst.
Sen dog hon.
Jag ringde henne idag, efter drömmen. Ville höra om hon hade haft en sån där urspårad dag när hon inte vet ut eller in. Eller om det varit en mildare dag, där hennes gamla jag kikat fram. En sån när hon suttit på altanen och fortfarande, i små doser, kunat känna nån slags glädje över att vara vid liv.
Det lät som det var en mellandag. Det var mulet så hon hade inte suttit ute. Men hon lät glad över att jag ringde. Hon sa att Arne, farfar, var på fotboll. Lite senare hade hon ändrat sig, nu var han istället hemma hos min farbror Danne. Jag gissar att han i själva verket var i skogen och plockade bär eller svamp. Det gör han mest varje dag, min stålfarfar. På vintern pimplar han flera gånger i veckan.
Hans kropp och huvud har inte svikit än, som hennes. Men det tär på honom. Tär att leva med någon som man inte längre känner igen. Någon som är främmande i sig själv och för sin omgivning. Någon som inte vill leva längre, och som inte velat göra det på många år nu.
Älskade farmor. Jag skrämdes av drömmen om dig inatt. Den gjorde ont. Men det fanns också något försonande med den. Du behövde inte längre lida och jag fick hålla din hand i min och säga till dig hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag kommer sakna dig, när du väl får somna in.
Tack för att du varit världens bästa farmor, pigan Alida Johansson.
