Och vinnaren är...

Om jag inte var ihop med Uffe skulle jag nöja mig med Moneybrother. Eller Håkan.

Båda favoritherrarna bidrog till en fantastisk kväll igår på Peace & Love. Wendin spelade på största scenen medan solen fortfarande sken. Det var två år sen jag såg honom senast, då med ett miserabelt ljud, men han och bandet fick golvet att bokstavligen gunga i Nyköpings Folkets park. Det svängde om möjligt ännu grymmare igår. Ljudet var bra, vi stod långt fram plus att låtbagaget hunnit kompletteras med nya plattan - en energidos som heter duga.

Håkan såg jag två gånger i fjol somras. Den ena på Hultsfred, och det var en konsert som lämnade mig i eufori. Gårdagens konsert var i det närmaste identisk, vilket också innebar fem plus, och lika mycket sväng som hos Pengabrorsan.

Men Moneybrothers mellansnack igår var fantastiskt. (Mannen är inte bara snygg och talangfull som låtskrivare och sångare, utan även som berättare. En fullfjädrad entertainer.) Tillsammans med solen och att min egen energi var högre tidigare på kvällen än under Håkans nattspelning gör det att jag rankar Moneybrother till vinnare.

Nu dansar jag ut på altanen och käkar Uffes föräldrars grillade mat. Vilken skön helg.

I want you back

Jag var aldrig något hängivet fan. Inte ens ett fan. Men jag fattar ju vad han betytt för popen, kulturen i allmänhet och för svarta amerikaner. Och jag vill alltid, alltid dansa när jag hör I want you back. Dessutom känns det mycket konstigt. Att han inte vandrar runt på jorden längre.

Så idag, i bilen på väg till Borlänge och Peace & Love, kommer jag och Uffe att spela Michaels låtar. För att hedra en måhända galen man - men en genialt galen en.

Fasen vad fula...

...tidningar blir med tiden. Håller på att sortera Extras arkiv för de senaste två åren. Våra gamla tidningar alltså. Märker ett klart lyft när vi ändrade layouten en del efter förra sommaruppehållet. Men alltför ofta ser det trist ut. Texttungt, framför allt. Och trycket bleknar med tiden, det som redan är blekt många gånger. Lite för många taskiga bilder också, när det verkligen märks att vi inte är några proffsfotografer.


Men också väldigt kul att se gamla grejer vi gjort. Bilder man tagit som man glömt att man var nöjd med, människor man mött, texter man skrivit som man minns gjorde den dan till en bra dag. Ett och annat utflipp, med goa rubriker och vinklar. Mer sånt! (Om bara jag fick bestämma...)

En liten nostalgitripp inne i det trycksvärtstinna arkivrummet, alltså. Nu återgår jag till mitt värv.

Lunchdejt, någon?

Fem små ynka dar kvar till semestern. Det är allt. Har heller inga planer på att jobba hårt den här sista, flämtande veckan. Är helt allena på redaktionen, och vet att det brukar vara segt. Ingen att slänga käft med. Ingen som egentligen kräver nåt av mig.

Men förhoppningsvis nån att luncha med ändå?! Skicka gärna ett sms och boka in en matbit med mig, så att jag inte dör av tristess.

Fast tanken är nog att jag ska ha det lite tråkigt. Komma ner i varv och gå över till semester-mood.

Blir nog inga större problem efter fyra dagars midsommarledigt. Jag ligger liksom redan på plajan och läser en halvsunkig deckare... =)

Prinsar som blir grodor - och vice versa

Är det inte lustigt, så säg? Ramlade över mitt ex på Ansiktsboken nyss (jo, jag var lite så där skvallrigt nyfiken, och eftersom människan har ett ovanligt efternamn så var han lätt att hitta). Känslan jag fick när jag såg hans nylle var hälften lättnad och hälften...äckel.

Jo, faktiskt. Hur fasen kommer det sig att man kan stå och välja kläder inför en fest i en timme, men välja nåt så viktigt som pojkvän, och senare sambo, i ett fyllerus kvart i tre på kårens sylta? Helt utan omdöme.

Det var i princip vad jag gjorde med honom, kan jag se så här småklokt i backspegeln. Och sen höll vi ihop i tre år.

Missförstå mig rätt. Ingen skugga ska falla över honom. Killen hade åtminstone humor och han är säkert bra på många sätt än idag. Av Facebook att döma har han i alla fall hittat en annan kvinna i sitt liv. Gott.

Men hur tänkte jag, och han, kring att vi två skulle va en lämplig kombo?

Vi var det ju aldrig då och skulle definitivt inte va det idag, nu när han sitter där i sin märkesskjorta (prydligt knäppt ända upp till halsen), kavaj, begynnande dubbelhaka (som skvallrar om girig aptit på både gåslever och konjak), och, det som äcklar mest: det mest självgoda leendet i universum. Han jobbar visst inom finansvärlden nu, som han ju i ärlighetens namn drömde om redan då. (Varningsklockorna ringde, men för döva öron.)

Ingen skugga över honom för det heller. Vi gör alla våra val och han skulle säkert garva läppen av sig om han såg mig nu i mjukisbrallor, sittandes i lantortshålan i hyresrätt och med nyss avlagd EU-röst på vänstern. (På den tiden var jag bara sosse och bodde i Hufvudstaden med honom.)

Det är bara så glasklart uppenbart vilka diametralt olika världar vi befinner oss i - och vill befinna oss i. Det ville vi då med, men båda verkar ha kommit en god bit längre på väg åt våra separata håll.

Tack för det, Daniel.

Och tack Uffe, för att du delar värderingar, säng och mysbrallevurm med mig nuförtiden.

(PS darling. Ska vi skjuta några direktörer ikväll?)

Nej, vi är inte sponsrade...

...av Kolmårdens djurpark, även om man kan tro det om man läser Extra idag och imorgon. Idag: Angelica simmar med delfiner. Imorgon: Jag spanar på Norrköpingsfödda toppkomikern Klara Zimmergren - som i sin tur spanar på giraffer. Läs, titta och skaffa åtminstone en hund.

Nu ska jag dyka ner i Peter Birros magiska värld och Hammarkullen del två. (Tackar jag för, SVT Play.) Skruvat manus och underbara skådisar, eller vad sägs om Maria Lundqvist, Peter Andersson, Reine Brynolfsson, Shanti Rooney med flera? Me like.

Men först: Ut i köket och fixa nåt smarrigt. Kan bli en fetingkopp med varm choklad eller vispgrädde och hallon.

Kompisar från förr och lite bordsfotboll on top

Längesen man var här. Livet kom emellan.

Nå, uppdatering: I lördags hade jag ett kärt återseende, eller två. Mina favoriter big time från gymnasiet hemma i Etuna kom och hälsade på här i Peking. Det var första gången vi möttes sen studentdagen för ganska exakt fjorton år sen. Spännande!

De fem timmarna de var här bara flög fram. Vi fikade, pratade, babblade, skrattade, lunchade och uppdaterade varann om vad som hänt sen sist. Sen bestämde vi oss för att ses igen, senare i sommar. Den gången hemma hos Johanna som bor i ett mysigt gammalt hus med sina två döttrar vid en sjö utanför Flen. Förhoppningsvis tittar vi in hemma hos Lena, som faktiskt bor ett stenkast härifrån, utanför Skärblacka, gången efter.

De var sig lika. Lika snygga och goa som förr. =)

Vad mer? Ja just ja, det jag helst vill glömma. Hur jag mådde dan efter, på jobbet. Inte på grund av tjejerna, utan tack vare ett spontant besök på puben i några andra glada vänners lag på kvällen. Man är inte tjufem längre, kunde konstateras. Men jäklar vad kul det var att lira bordsfotboll och minbordspingis! Tack för matchen, Eva!

Sen har det jobbats och jobbats. Och jag har återupptagit akupunkturen. Nu ska migränen utrotas, en gång för alla.

Imorrn är det fredag för mig. Då blir det middag och Linköpingspub med jobbarkompisarna. Trevligt, ska det bli.

Häpp!