En ganska skön film!

Vi hade egentligen ingen ork eller lust. Men vi knallade ner till Harlekinen ändå. Jag hade ju vunnit två fribiljetter och vi gillar ju film. Det blev ett lyckat beslut.

Norska rullen En ganska snäll man, med Stellan Skarsgård som mannen ifråga, en mördare som släpps fri efter tolv år, var en perfekt söndagsrulle. Den andades bröderna Coen och bjöd på mängder av skratt och värme i maggropen. Sexscenerna var obetalbara (även om den kulturbärande rätt gamla publiken såg till att inte skratta för högt...). Själv garvade jag läppen av mig.

Den fick publikpriset i Berlin. Förstår varför.

Se den!

Nja

Så olika var ingen höjdare. För mycket yviga känsloutspel och övertydlighet, som om Helena Bergström själv stod inför kameran. Och ALLA hittar någon till slut och var och varannan visar sig vara homosexuell. Åtminstone halvt. (Inget fel i det naturligtvis, men överdrivet värre.)

Behållningen var väl skådisarna. Gillar framför allt Ingela Olsson. Mer av henne!

Nu: näsboff och nanna kudde.

Thaimatsfix och snortning

Har just färdigställt en röd kycklingcurry. Saknas koriander, men det får gå utan. Ska avnjuta en portion framför en dvd jag hyrde. Var svårt att hitta nåt jag ville se i videobutiken. Fick bli Helena Bergströms senaste produktion, Så olika. Har inte några högre förväntningar, minns att den fick dålig kritik. Men gillade Se upp för dårarna, och är nyfiken hur det går för Bergström med det fortsatta regiarbetet. Gillar ju dessutom svensk film.

I övrigt har jag snortat saltlösning idag. Var hos doktorn i förmiddags för att kolla hur det egentligen står till med mig. Har ett sketet, men seglivat virus, så det blev inget penicillin, men väl sjukskrivning veckan ut och tipset att skippa nässprayen och göra egen saltlösning. Hjälpte så där. Visst lättade det lite, men inte tillräckligt. Slutade med en kompletterande sprayning i vardera näsborre. Hm. Man måste ju få andas.

Var för övigt första gången på nya vårdcentralen. Bytte i höstas till Kneippen. Var less på att man måste vara döende för att få träffa en läkare på Kungsgatan. Ville egentligen inte gå till en privat, men nu fick det bli så, eftersom den är hyfsat nära och har fått gott omdöme av andra patienter.

Och jag är nöjd. Trevligt bemötande och en sympatisk AT-läkare.

Nej, nu kallnar min thaimat.

Slutskrattat åt morsans filmamnesi

"Här har du anklagat din mor i alla år - och så gör du likadant själv!"

Sambons retsamma skadeglädje lyste igenom. Jag var avslöjad. Hade gjort precis som morsan...

Vi kollade på L.A. Confidential, efter lite övertalning från hans sida. "Du måste se den, den är riktigt bra". Jag gav med mig. Den visade sig vara helt okej, till och med bra.

Först halvvägs in i filmen upptäckte jag min fadäs, tillika mitt moderlika beteende: Jag hade redan sett filmen förut, men det tog mig en evighet innan jag insåg det.

Som jag skrattat och gjort mig rolig på mammas bekostnad genom åren över hennes cineastiska minnesluckor. Alla gånger hon börjat se en film för minst andra gången, och jag påpekat för henne att "den där såg ju du och jag på bio ihop", eller den där gick ju på tv för nån jul sen och vi såg på den". "Neej, jag har aldrig sett den", svarar hon, lika bestämt varje gång. "Nänä...", svarar jag, tittar på farsan och blinkar.

När upplösningen väl börjar närma sig inser hon: Hon har sett den förut, minns plötsligt vem mördaren är. Jag suckar och himlar med ögonen.

Förklaringen till mammas minnesluckor är nog att hon gärna somnar nånstans under filmens gång. Inte konstigt då att hon glömmer valda delar.

Vad jag själv har för ursäkt vet jag inte. Har inte somnat till en film sen jag var liten. Är rullen bra så tittar jag klart, är den dålig stänger jag av.

Fast det är inte säkert att jag minns det jag sett, även om den var super. Uppenbarligen inte...

Ännu ett tv-tips - Danmark rules!!

Kör vidare på senaste inläggets tema: TV. Jag är ju som de som känner mig vet, allt annat än ett tv-freak. Älskar film, men tv-bruset kan jag i regel klara mig bäst utan.

Men så finns det guldkorn. Tidigare har de hetat saker som Six feet under eller Mäklarna. Drama, gärna svart och skruvat, eller humor, gärna svart och skruvad.

Objektet för min kärlek just nu är danska Livet på Laerkevej, som går i SVT på söndagar. Ska hem och se det senaste avsnittet på SVT Play nu, eftersom jag befann mig i Etuna igår och mamma ockuperade burken med ännu ett avsnitt av Morden i Midsomer.

Serien har humor, estetik, goa skådisar och ett spännande men framför allt skruvat manus. Påminner faktiskt om Six feet under, fast det är mindre drama och mer humor.

Framför allt har den det jag gillar allra bäst med dansk tv och film: Det danska språket. Det slungar mig tillbaka till min studie- (eller snarare fest-)vår i Aarhus för fem år sen. Det var en fin tid och jag blev en jävel på att förstå dansk. Avstår dock från att snacka dansk för egen del, eftersom snubben jag hängde med då lät mig förstå att jag bara lät komisk.

Det gjorde han också när han försökte snacka svenska. Men det sa jag aldrig till honom.

Dagens Ullisrekommendation:

Se: Snabba Cash på en bio nära dig. Tät, snygg och fina skådisinsatser.

Lyssna på: Stefan Sundström på Skandiateatern på lördag. Sthlms skönaste snubbe är alltid värd ett öra.

Läs: Vi. Tidningen alltså. Matnyttig förströelse för alla oss som vägrar Veckorevyn o. dyl.

Drick: En skummande latte med kanel på. Mumma i vintermurret.

Åk: Och hälsa på några gamla vänner, i stället för att bara snacka om det. Själv tar jag tåget över dan till Sthlm på fredag, och får på så sätt träffa två stycke vänner och ett stycke bebis.

Släpp: Ner axlarna och andas med magen. Det hjälper när det kör ihop sig på jobbet, och det gör du ju ibland.

Guldbaggar - till rätt och fel personer

Kjelle Bergqvist gjorde det igen. Klockrent med en bagge till Sveriges roligaste skådis.

Bästa film gick föga förvånande till Män som hatar kvinnor. Själv hade jag lätt föredragit att publikpriset gick till Bröllopsfotografen och filmpriset till I taket lyser stjärnorna.

Bästa kvinnliga skådis var enligt mig inte vinnande Noomi Rapace, utan Malin Crépin i I Skuggan av värmen. Se den, om ni inte redan gjort det. Starkt var ordet.

Bästa manliga huvudroll gick till Claes Ljungmark för hans insats i Det enda rationella. Har inte sett filmen än, men gillar karln skådespelartalanger skarpt och han verkar dessutom vara en skön snubbe, av tacktalet att döma.

Hoppas på ett starkt, svenskt filmår i år. För egen del tänker jag inleda det med att se Snabba Cash innan veckan är slut.

Farväl filmen, god kväll gitarren

Hörde några filmbesökare snacka efter avslutningsfilmen Funny people igår. "Hur många filmer blev det för dig i år?", frågade killen. "29 stycken", svarade tjejen. Förmodligen jobbar hon inte heltid. Det gör jag. Jag hade fullt sjå att hinna med mina 11,5. Tur att de flesta var toppen! Förevigade biljetterna, som ett sista farväl till Flimmer.

Nu ska jag inte tjata mer om det. Tills nästa höst...

Plockar fram gitarren och spelar lite. Behöver träna, det var rätt svårt på senaste lektionen. De andra kan komptyper som jag aldrig testat förut. Men det funkar bara som en saftig och mustig morot för mig. (Det lät snuskigt.)

Lektionen är inställd på torsdag, men Terese och jag tänker ha en egen gitarrkväll hemma hos mig istället. Va grymma vi kommer ha blivit lagom till jul!

Fina fisken

Den här killen lagades till hemma hos Johansson-Persson på söndagseftermiddagen. Smakade fina fisken. På den stod man sig fint när man klämde årets två sista Flimmerrullar. Brittiska komedin In the loop kan ni hoppa över, kolla på några avsnitt av The office istället. Så mycket bättre. Funny people däremot var helt okej. En trea. Summa sumarum: Elva och en halv filmer sedda. Två tre stycken var inget vidare. Resten gjorde festivalen till en höjdare! Jag sörjer den redan, (men får nu å andra sidan mer tid till att umgås med andra än mitt brinnande filmego.)

Russell Crowe var inte autistisk

I seneftermiddags var det så dags för den rafflande filmquizen på Saliga Munken, ny för i år under Flimmerfestivalen. Vi var åtta pers i vårt gäng, så vi fick dela upp oss i två lag. Eva och Jakob kamperade ihop med Evas två kompisar som jag inte minns namnet på. Jag och Uffe slog oss ihop med Terese och Charlotte. Strax efter fyra drog det igång.

Sen blev det två och en halv timmes djupdykande i ljudklipp från Sjunde inseglet, Clockwork orange och Fönstret mot gården, filmklipp från G som i gemenskap, Slagskott och Point break och filmmusik från Apocalypse now och tv-serier som Alf, Mord och inga visor och Cityakuten.

Vi hade noll koll på spanska rysare och japansk animation. Blandade ihop Motorsågsmassakern med Fredan den 13:e och trodde att Russell Crowe var autistisk istället för schizofren i A beautiful mind.

Men en jäkla massa kunskap satt vi på ändå och vårt lag slutade på fjärde plats. Vann gjorde Johan Karlsson och de andra i Flimmers eget lag. Lite fusk kan man tycka, men det gjorde lite. Quizen var förbannat rolig och jag helt slut efteråt.

Tog därför det svåra men nödvändiga beslutet att stanna hemma nu när Uffe, Jakob, Terese och Charlotte drog ut för att partaja på Trappan där Flimmer har sin avslutningsfest. Har känt mig halvt hyper hela veckan och nu var det dags att lyssna på kropp och knopp. De sa nej.

En liten kompensation är att jag kommer orka se Woody Allenfilmen imorrn på dan. Och två på kvällen. Det hade jag aldrig pallat med baksmälla.

Sean Penn, Charlie Kaufmann och en apa

Det har varit lite dött här på sista tiden. Har lagt den energi som funnits kvar efter jobbet på att se på film.

Flimmerfestivalen har kommit drygt halvvägs, sex dagar av tio, så jag gör en deltidssummering:

Sedda rullar, hittills:
Bröllopsfotografen
Milk
Sita sings the blues (men bara halva, den havererade mitt i)
Jag har älskat dig så länge
Slumdog millionaire
Unmade beds
Soraya M
Synecdoche New York
Apan

Favoriter:
Jag har älskat dig så länge, Milk och Unmade beds.
Den första lågmäld men stark och högst övertygande, den andra viktig och med fenomenalt skådespeleri av Sean Penn, den tredje en värmande pärla med skön musik.

Axeltyckning:
Apan. Intressant tema, men ändå inte övertygande och tillräckligt engagerande. Jag vill känna med mördaren Christer, vill förstå. Men gör det inte. Det griper inte riktigt tag.

Flummigt värre:
Synecdoche New York.
Jag har sett alla Charlie Kaufmanns filmer. Från tio år gamla I huvudet på John Malkovich via Human nature, Adaptation och Confessions of a dangerous mind till Eternal Sunshine of the Spotless Mind och nu då förra årets Synecdoche New York. Nu tyckte jag att karln spårade ur lite för mycket. Första knappa halvan av filmen bjöd på en hel del skratt, och Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen med den äran. Men sen går Kaufmann lite för vilse i New Yorks jätteteater. Jag tappar nästan intresset och funderar på att gå hem och lägga mig istället. Man blir trött av att se så mycket film, samtidigt som man jobbar heltid. Men jag sitter kvar. För Seymour Hoffmans skull.

Slutsatsen, så här halvvägs, blir att Flimmers programgrupp gjort ett bra val med att välja filmer till årets festival. Nu återstår fyra kvällars chans att njuta av ytterligare upplevelser. Ikväll blir det Wendy & Lucy med duktiga Michelle Williams som Wendy.

På lördag missar jag inte filmquizen på Saliga munken. Räknar med att det blir svårt, men jäkligt kul. Troligen drar vi vidare till avslutningsfesten på Trappan på kvällen. Längesen jag skakade de lurviga!

Får se hur mycket jag hinner blogga innan söndag... ;-)

Ensam i biomörkret

Jag är i filmhimlen. Jag har flyttat in på biografen. Jag tänker aldrig krypa ur det mjukt värmande mörkret där. Jag är på besök i värld efter värld. Kikar in, låter mig uppslukas av det universum som varje film utgör, gråter, garvar, känner. Går därifrån uppfylld. Ibland snörvlande i en näsduk. Ibland leende genom stadens gator. Alltid berörd.

Flimmerfestivalen är en välsignelse i Norrköpings mörker och rusk varje höst. Just i år sammanfaller festivalen med regn och våta löv. Perfekt. Jag inspireras till att se fler filmer än tidigare år. Igår var jag och Uffe på Malmros Bröllopsfotografen. Komisk och tragisk om vartannat. Se den, utmärkta skådisar, foto och berättelse. Idag har jag gått ensam på två och en halv film (en havererade tyvärr mitt i). Fast i en skön krets av andra filmentusiaster, så vad gjorde det. Inget. Faktiskt rätt skönt att gå på egen hand. Jag blir ändå totalt uppslukad av en bra film. Uffe brukar påminna mig ibland, i all välmening, om jag lipar lite väl mycket, blir lite väl förbannad på någon rollfigur, eller engagerar mig väl hetsigt i någon films orättvisor och samhällsproblem: "Det var ju bara en film, gumman".

Bara och bara! Det var ännu en värld, ännu ett människoöde, ännu en gripande, sorglig, hejdlöst rolig eller bara skön historia som jag fick vara en del av för ett par timmar.


Tack för det, filmarbetare. Tack för det, Flimmer.


Bäst hittills? Jag har älskat dig så länge, med Kristin Scott Thomas i huvudrollen.

Mot biografen!

Bröllopsfotografen väntar nere på Hörsalen!! Time to go.

Gold and beautiful

Hollywoodundret Agnes Nicole om The gold and the Beautiful:
"I got a lot of questions about Where can we see it, Can we buy it? People are really anxious to be able to see it now."

Nyfiken va? Kolla in här.

Tystnad, tagning

Nu kan det få börja. Årets filmäventyr i Hörsalens mörker. Inhandlade tre biljetter idag: Bröllopsfotografen, Apan och Slumdog millionaire. Men jag siktar på att hinna se betydligt fler rullar än så under årets Flimmerfestival här i Norrköping. Himla synd att man måste jobba också under dessa tio magiska dygn, annars hade jag lätt flyttat in med duntäcke och kudde i salongen.

På fredag smäller karamellen.

Boink - dagens filmtips

Har sett två bra rullar i helgen:

Lukas Moodyssons Mammut - intressant, sorglig och med ett politiskt budskap som knappast gick att missa.

Knappast så subtilt, men ändå en berättelse som säger mycket om vår motsägelsefulla tid.

Och så I skuggan av värmen, baserad på den autentiska romanen av Lotta Thell, före detta heroinist. Handling i korthet: 26-åriga Eva jobbar som väktare, men hon har en hemlighet. Hon har gått på droger sen hon var fjorton. På ett pass stöter hon ihop med polisen Erik. Kärlek uppstår och Ëva försöker kontrollera sitt drogande, men det accelererar. Till slut får hon sparken och spårar ur helt. Erik försöker hjälpa henne ur träsket. Naturligtvis ingen lätt match...

Se filmen och låt dig gripas! Mästerligt skådespeleri av Malin Crépin och Joel Kinnaman.

Aptit

Nä, jag har inte alls tid att blogga, eftersom den hemgjorda mintchokladmoussen med bärsås gjord på egenhändigt skogsplockade hallon och en skvätt bacardi razz väntar på mig och sambon som dessutom har laddat filmen vilken det nu var.

Så hej då!

Hellre biohäck än ölkorv

Augustifesten här i stan är inget för mig. Alls. Fast den lockar definitivt en massa andra Norrköpingsbor ur stugorna. Rix FM:s festival med Måns Zelmerlöw, Lili & Susie och Agnes inte minst.

Jag håller mig borta, men tycker ändå att det är kul att det händer saker i stan. Fin- eller fulkuturellt spelar mindre roll. Jag vill inte vara nån snobb, bara ha valet att hålla mig därifrån - från ölkorvsstånd, skrikande ungar och dålig musik. (Undantaget demoscenen med de lokala förmågorna. Det kan absolut va värt att gå och lyssna på, om det är nån i år.)

Jag väntar på Kulturnatten istället. Den gillar jag. Men mest av allt väntar jag på filmfestivalen Flimmer. Kollade just jobbschemat och såg att jag jobbar dag de flesta av festivalens tio dagar i oktober. Gött!!

Så Hörsalens sunkiga men ändå underbara biosäten - räkna med min häck som flitig gäst.