Ensam i biomörkret

Jag är i filmhimlen. Jag har flyttat in på biografen. Jag tänker aldrig krypa ur det mjukt värmande mörkret där. Jag är på besök i värld efter värld. Kikar in, låter mig uppslukas av det universum som varje film utgör, gråter, garvar, känner. Går därifrån uppfylld. Ibland snörvlande i en näsduk. Ibland leende genom stadens gator. Alltid berörd.

Flimmerfestivalen är en välsignelse i Norrköpings mörker och rusk varje höst. Just i år sammanfaller festivalen med regn och våta löv. Perfekt. Jag inspireras till att se fler filmer än tidigare år. Igår var jag och Uffe på Malmros Bröllopsfotografen. Komisk och tragisk om vartannat. Se den, utmärkta skådisar, foto och berättelse. Idag har jag gått ensam på två och en halv film (en havererade tyvärr mitt i). Fast i en skön krets av andra filmentusiaster, så vad gjorde det. Inget. Faktiskt rätt skönt att gå på egen hand. Jag blir ändå totalt uppslukad av en bra film. Uffe brukar påminna mig ibland, i all välmening, om jag lipar lite väl mycket, blir lite väl förbannad på någon rollfigur, eller engagerar mig väl hetsigt i någon films orättvisor och samhällsproblem: "Det var ju bara en film, gumman".

Bara och bara! Det var ännu en värld, ännu ett människoöde, ännu en gripande, sorglig, hejdlöst rolig eller bara skön historia som jag fick vara en del av för ett par timmar.


Tack för det, filmarbetare. Tack för det, Flimmer.


Bäst hittills? Jag har älskat dig så länge, med Kristin Scott Thomas i huvudrollen.