Jag kliver på spårvagnen vid Norr tull. I mitten eftersom jag har kort och inte behöver gå fram till chauffören. Det är morgonstämning, tyst och lugnt, bara några tjejer som snackar om plugget. Inget jobbigt radioskval som stör mitt morgontrötta öra.
Därför hajar jag till när föraren skruvar upp ljudnivån strax innan Djäkneparksskolan. Vad är det han plötsligt måste höra?
"...Sverigedemokraterna...rikskongress...Klippan i Skåne..." snappar jag upp. Ljudet är nu ännu högre. Jag tittar upp, ser förarens svarta hår, hans hud som är lite mörkare än min i backspegeln. Han har plötsligt vaknat till bakom spakarna. Böjer sig fram, som för att höra ännu bättre. Jag spetsar öronen ikapp.
"...ändrat sin arbetsmarknadspolitik...påminner om traditionell socialdemokratisk...arbete åt svenskarna..."
Orden ekar i vagnen.
Jag inbillar mig kanske, men tycker mig känna vad mannen där framme känner. Jag vet åtminstone vad som rör sig i mitt huvud, i magen. Oro, obehag, farhågor. Skam. Jag får lust att gå fram till honom, säga något. Att alla inte tänker som de, att vi är många som aldrig kommer att rösta på dem, som skäms för vart vi är på väg. För risken att det blir som i Danmark. För språktester, missunsamhet och växande murar.
Samtidigt tänker jag på varför vi skulle kunna hamna där. Att själva klyftorna, mellan klasser, mellan människor, föder avundsjukan, det ängsliga sneglandet över axeln. Maktlösheten hos människor som inte kan hävda sig uppåt och som väljer att sparka neråt istället. Nedrustandet av skyddsnäten, av välfärden. Hur allt fler hamnar under ytan, och bara ser andra som också befinner sig där under, som det är närmast till hands att ta ut sin frustration på. Att sparka på, som man tycker sig själv ha blivit sparkad.
Då skäms jag dubbelt upp för hur det blivit.
Men mest blir jag jävligt förbannad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar