Nöff

Det svider i halsen... Är den på gång nu mån tro? Slarvade med handspriten på jobbet. Nöff.

Boink - dagens filmtips

Har sett två bra rullar i helgen:

Lukas Moodyssons Mammut - intressant, sorglig och med ett politiskt budskap som knappast gick att missa.

Knappast så subtilt, men ändå en berättelse som säger mycket om vår motsägelsefulla tid.

Och så I skuggan av värmen, baserad på den autentiska romanen av Lotta Thell, före detta heroinist. Handling i korthet: 26-åriga Eva jobbar som väktare, men hon har en hemlighet. Hon har gått på droger sen hon var fjorton. På ett pass stöter hon ihop med polisen Erik. Kärlek uppstår och Ëva försöker kontrollera sitt drogande, men det accelererar. Till slut får hon sparken och spårar ur helt. Erik försöker hjälpa henne ur träsket. Naturligtvis ingen lätt match...

Se filmen och låt dig gripas! Mästerligt skådespeleri av Malin Crépin och Joel Kinnaman.

Lyckan i en korg

Ännu en lördag i svampskogen. Den här gången bara jag, korgen, träden, dofterna, bären, svamparna - och en älgko. Hon sprang förbi fyrtio femtio meter bort, såg ut att ha bråtom. Fin var hon, men jag blev lite överraskad. Tog upp mobilen och ringde till mamma och berättade att jag just träffat på en älg i Kolmårdsskogen. "Är du ute ensam i skogen?!" "Det är lugnt, jag har med mig kompass". "Men, tänk om det kommer nån galning?" "Lugn, den risken är större hemma i bostadskvarteret".

Det var bara underbart att vara ute ensam. Tror det blev fyra timmar, där jag stannade till på tre fyra ställen. På det sista sprang jag på en riktig kantarellglänta. Lycklig som ett barn. Och trattkantareller, som till och med var stora! Redan. Kan bli en lång, härlig svamphöst. Jag blir mer och mer biten för varje år och för varje plocktillfälle. Har ärvt det efter farfar och pappa. De är ute så ofta de kan.

Dagens skörd var en blandning mellan kantareller, trattar, taggsvamp och nån enstaka sopp.

Nu är svampen rensad och förvälld. Strax har påsarna svalnat och åker in i bunkern, alltså frysen.

Nästa helg ska jag tillbringa "hemma" i Etuna med familjen. Gissa vad jag och pappa ska göra på söndag... Fast då behövs ingen kompass. Farsan hittar i typ alla skogar därhemma.

Popsicle och en svampkompass

Ingen pinsam låt i skallen idag, bara bra exemplar. Finkammade Spotify på gamla goa Popsiclealster. "Don´t ask" var lika vemodig och vacker som jag minns den. Andreas Mattson - jag saknar din röst och dina glosögon! (Även om du lirade gitarr med Hello Saferide på Peace & Love i somras.)

I dag har varit en ledig dag i vakuum. Vaknade sent med smygande huvudvärk, som utvecklade sig till migrän. Gjorde det enda rätta - loggade ut ur datorn, tog en immigran och la mig i badkaret. Funkar alltid.

Sen jag återhämtat mig har jag beställt gamla cd-skivor. De jag bara haft hembrända med Mando Diao och Moneybrother och så Winnerbäcks kommande plus hans bok 112 sånger. Sist men inte minst Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. Den kvinnan är inte dum på nåt sätt.

Nu går jag ut på restaurang och äter gott med min kärlek! Imorrn blir det mer svampplockning (med nyinköpt kompass, eftersom jag eventuellt ska ge mig ut helt allena) och efter det 30-årsfest.

Pinsam låt i mitt huvud del två

"Ni na ni na ni na na, ni na ni na ni na, ni na na na ni ni na na na, ni na na na ni na."




Vad var det?






Dagens låt = dagens boktips!

Ny serie - pinsamma låtar i mitt huvud

De finns där varje dag. De pinsamma låtarna som hemsöker mitt huvud. Eftersom detta är ett återkommande tema i min värld så kan det ju lika gärna få bli ett stående inslag här i den högst exhibitionistiska bloggvärlden.

Dagens låt är: Eloise med Arvingarna.

"Eloise, är vi mer än bara vänner?
Så visa vad du känner,
och sen får känslorna bestäääääääämma."

Arma kropp

Imorrn gör det förmodligen ont i hela kroppen. Framåt lunch, sådär.

Var på ett gym idag och utsatte mig själv för ett styrketräningspass. I tjänsten, ska tilläggas. Förnedrande uppdrag, undrar kanske någon? Skulle man kunna tro. Men idiotin var frivillig.

Resultatet är tänkt att vara med i torsdagstidningen. Frågan är om jag kommer kunna ta mig till ett tidningsställ alternativt redaktionen då, med min arma kropp.

Vill gå hem

Jag vill gå hem, för jag är slut efter en dag som redigeringschef på jobbet. Inte för att det var speciellt tufft idag, tvärtom var det lugnt och jag hann dra ner på stan och ta en rejäl fika med Uffe och Gresse. Men för att det är hemma man ska vara en söndagskväll bortåt klockan nio pm.

Jag ska börja luska i det här med kolonistugor, ser ni. Har ju letat sommarstugor på Hemnet i ett år nu, men inte slagit till. Ekonomin tillåter inte det. Speciellt inte nu när Uffe börjat plugga. Men en kolonistuga kanske... Framöver i alla fall. På fiket träffade vi nämligen Uffes kollega Lina, och hon köpte en idag. Vid Skarphagen. Centralt och bra och 400 kvm tomt och en stuga där tre lätt kan sova.

Det enda som saknas är ju en sjö intill, så att man kan bada. Hmm... hur det ska lösas blir en annan femma. Jag tänker i alla fall luska i det där.

Så nu slänger jag mig på hojjen, hemåt i augustimörkret.

Aptit

Nä, jag har inte alls tid att blogga, eftersom den hemgjorda mintchokladmoussen med bärsås gjord på egenhändigt skogsplockade hallon och en skvätt bacardi razz väntar på mig och sambon som dessutom har laddat filmen vilken det nu var.

Så hej då!

Jag kapitulerar för festen

Igår ondgjorde jag mig över Augustifesten. Men bara timmen efter blogginlägget fann jag mig sittandes ätandes gratiskräftor på Munken. Kräftor som de bjöd på eftersom det är just Augustifest. Man tackar!

Till det serverades kylda drycker och det vi framför allt var där för: musikfrågesport.

Vårt lag, innehållandes mig, ett stycke sambo och ett stycke journalistkompis född -81 lyckades bra på frågorna som rörde 80- och 90-tal. Lite skrämmande att upptäcka att Samantha Fox och Bon Jovi satt djupt rotade i hjärnbarken i min 70-talshjärna... Men gott också. Dagens radioreklamlåtar var vi däremot usla på. 60- och 70-talet klarade vi hyfsat, främst tack vare sambon som har ett grymt minne, och som plöjt nöjeslexikon en masse i sin ungdom. (Nej, man har inte en chans på de rosa på TP, han är som en dator i skallen.)

Vi fick ingen pallplacering, men kul var det. Nu laddar vi inför nästa quiz, i september.

Hellre biohäck än ölkorv

Augustifesten här i stan är inget för mig. Alls. Fast den lockar definitivt en massa andra Norrköpingsbor ur stugorna. Rix FM:s festival med Måns Zelmerlöw, Lili & Susie och Agnes inte minst.

Jag håller mig borta, men tycker ändå att det är kul att det händer saker i stan. Fin- eller fulkuturellt spelar mindre roll. Jag vill inte vara nån snobb, bara ha valet att hålla mig därifrån - från ölkorvsstånd, skrikande ungar och dålig musik. (Undantaget demoscenen med de lokala förmågorna. Det kan absolut va värt att gå och lyssna på, om det är nån i år.)

Jag väntar på Kulturnatten istället. Den gillar jag. Men mest av allt väntar jag på filmfestivalen Flimmer. Kollade just jobbschemat och såg att jag jobbar dag de flesta av festivalens tio dagar i oktober. Gött!!

Så Hörsalens sunkiga men ändå underbara biosäten - räkna med min häck som flitig gäst.

Ryggor åt alla pluggisar!

Ryggsäck är det i särklass bästa för skolbarnen att släpa sina böcker och luktsuddgummin i. Det läste jag på TT idag, och kunde inte låta bli att dra in i tidningen tills imorrn.

Jag har nämligen ett alldeles eget skolbarn hemma. Min sambo, som igår fyllde 32, började plugget idag. Jo, jag är så stolt, så stolt.

Tanken med pluggandet är dock att han ska kunna befinna sig på andra sidan katedern (har man såna nuförtiden, förresten?) så småningom. Han ska bli gymnasielärare, inriktning media, eftersom han precis som jag är journalist.

Nå, han hoppade på Campusbussen strax efter tolv idag. Efter tio minuter kom ett sms: "Det luktar svett i bussen".

Jag tog det som ett tecken på att eleverna ombord var något äldre än de ettagluttare som släpar iväg med ryggsäck, nervösa, förväntansfulla och så små, så små.

Gissa förresten vad min nygamla elev bar sina böcker i? Ja, ni gissade rätt...

Mer favoritföda i frysen

Nu ligger det ett par påsar gula kantareller till i frysen. Finns det nåt godare? Nej, just det. Om jag inte jobbade kväll hela den här veckan också så hade det blivit fler turer till skogen. På fredag kanske.

Nu har jag nyss slagit in sista presenten till Uffe. Han fyller om en dryg timme. Yes. Då är vi lika gamla i två månader och en dag. 32 år en mycket aktningsvärd och fin ålder.

Over and out.

Vegeterande och slapp

Idag är det bara slappa och slöa som gäller. Har mamma och pappa här, vi firar Uffe som fyller 32 på måndag. Efter att jag legat och vridit och vänt på mig med en värmekudde på magen i några timmar (sluta inte äta p-piller ni som äter - kroppen kan bli lika sur som när man var fjorton) så kom vi till slut iväg till Abborreberg och några härliga timmar med grillning, korsordslösning och slappande.

Åter hemma ägnar vi oss nu åt att smälta maten för att få plats med nästa mål - kräftor. Och så kollar vi (farsan...) på friidrotts-VM. Men sen blir det nog sällskapsspel, som brukligt är.

Jobbigt, det här. ;-)

Knivhot och revansch

Idag var jag hemma och drack kaffe med mycket mjölk i Maria Moraes kök, i lägenheten som hon delar med storebrorsan i Linköping. Hon berättade om sitt 19-åriga liv. Hur hennes mormor dog och oron i den då tioåriga kroppen blev till ångest. Hur hon började skolka, käfta emot sin mamma, hitta fel kompisar.

Läraren ville inte ha henne kvar i klassen i sexan, hon var för jobbig. Maria hoppade av och sen bar det utför.

Kriminalitet med stölder, slagsmål, regelrätta misshandlar och ett rån som gick åt skogen följde. Socialen gjorde lama försök att bryta in. Maria hatade vuxenvärlden och fick kickar av brotten och bråken.

Sin egen mamma försökte hon strypa och knivhotade.

14 år ung låstes hon in på LVU-hem.

Där, och i mötet med föreningen Kris, Kriminellas revansch i samhället, började vändningen. Idag lever hon ett ordnat liv och hjälper andra ungdomar på glid.

Läs mer om henne i Extra på måndag.

Min sjuka tuggummidröm hälsade på

Jag vet, det är många timmar sen jag vaknade, men jag måste skriva om nattens mardröm. Om inte annat för att höra om nån annan brukar drömma denna obehagliga tuggummidröm?

Så här såg nattens mara ut: Jag befinner mig hemma hos mamma och pappa i radhuset vi bodde i på 80- och 90-talet. Jag tittar ut genom fönstret. Det brinner. Taket på vinden är borta och hela vinden står i lågor. Jag kastar mig på telefonen, ska slå larm.

Men - jag kan knappt prata, för jag har tuggummi i hela munnen som hindrar mig. Jag får ut mig det jag ska, tror jag. Branden glöms snart bort i mitt medvetande och jag står vid toalettspegeln. Nu gäller det att få bort tuggummit ur käften. Jag drar och drar. Större delen av tuggummit sitter inuti en tand, som jag lagat ett hål i förut. Hålrummet är fyllt av gummi, som aldrig tycks ta slut. Det sitter fast i hålet och mellan tänderna. Jag har ju haft tuggummiförstoppning i munnen många gånger förut, så jag får inte direkt panik, men det är obehagligt. Högst obehagligt.

Till slut har jag lyckats dra ut allt. Jag håller en klump, stor som en pingisboll, i handen. Den är vidrig.

Just den här scenen, med branden och att tuggummit fastnat just inuti en tand, är ny. Men själva tuggummit som fastnat i tänderna, i gommen, i munnen återkommer gång på gång. Den krypande paniken är alltid densamma. Jag bestämmer mig varje gång, i drömmen, för att aldrig mer tugga tuggummi. Men när jag vaknar inser jag att det inte spelar någon roll. Tuggummit är en symbol för något annat. Inte helt feltippat för stress, för den håller sig borta när jag är på semester, eller tycker att jag har läget under kontroll i största allmänhet.

Jag har googlat på det, tro mig, och faktiskt fått någon träff. Men inte så många att jag fått något tillfredsställande svar på varför just ett jäkla tuggummi förföljer mig.

Nån annan som drömmer detta sjuka? Eller som har en djup eller bara hubbabubbakletig tolkning?!

Klag, gnäll och misströstan

Har inte lyckats få något vettigt ur händerna sen jag började jobba förra måndan. Visserligen har vi bara kommit ut med tidningen sen nu i måndags, men ändå. Min byline lyser med sin frånvaro. Inte för att just DET stör mig. Alls. Utan för att den är ett tecken på att jag presterat, varit duktig, gjort mig förtjänt av lönen. Alla kollegorna verkar däremot vara på banan, som om inget hänt, som om de aldrig lämnat redaktionen, smakat på livet utan deadlines, teknikstrul och leveranskrav.

Själv har jag det alltså mycket trögt. Gröt i hjärnan, den gamla vapendragaren huvudvärken smyger sig på, efter att ha förskonat mig med sin frånvaro i två månader, kroppen är också trög, kvar i semesterlunken som säger manana till benen.

Så jag bloggar lite, twittrar lite, facebookar ännu mer, ringer nåt samtal, får inget napp på grejen jag tänkt göra, ger upp för lätt, misströstar, tycker synd om mig själv för att jag är fast här inne igen. Dumt, jag vet. För andra går arbetslösa och har därför inte ens haft semester. Vill inte byta med dem. Åter andra går på vik och har av den anledningen slitit hela sommaren. Min ena kollega har det så tufft hemma att han tycker att jobbet ÄR semester. Vill inte byta min sits med nån av dem heller.

Vill bara få gnälla av mig lite, (som vanligt alltså). Man FÅR mämligen känna sig ångestfylld och låglåglåg veckorna efter semestern, läste jag i bladet. Jo, för det sa beteendevetaren. Sitter därmed kvar här och klagar en stund till och väntar på att det ska gå över. Under tiden ser jag fram emot helgen, precis som jag brukar.

Konst bland bilarna

Monica Mattson stod och målade på en JCDecaux-skylt vid Skvallertorget när jag cyklade till jobbet i förmiddags. Ett vackert motiv - en pojke som dricker vatten ur Stångån.

Jag greppade jobbkameran och stack dit. Det visade sig, inte helt oväntat eftersom det ju var på reklamplats, vara en reklamgrej för Svensk biogas. Hmmm, inte så kul... Men en skön bild kan det bli ändå. Inte varje dag konstnären jobbar i det fria, med publik.

Bilar bromsar in, folk stannar till. Vad håller hon på med? Själv stördes hon inte ett smack av uppmärksamheten. "Jag går in i det jag gör. Det är bara jätteroligt att folk kommer fram", sa Monica.

Bilden ser den som vill i morgondagens Extra.

Hjärnan rullar igång - vi e tillbaka!

Vet inte om ni har märkt det, men Extra är tillbaka. I ställen på stan, spårvagnarna i Norpan, bussarna i Linkan och tågen däremellan. Den här sommaren har vi inte jobbat lika hårt med att fräscha upp den som under förra sommareuppehållet, då vi gjorde om rätt rejält i layouten. Nu har vi nöjt oss med att förnya förstasidan litegrann. Hädanefter är det en stor bild som gäller. Inga textmassor - bara en rubrik med nedryckare. Hoppas ni lockas av det. Det gör vi själva.


Känns lite segt att rulla igång hjärnan efter sju veckor utan tidningsproduktion. Pratade med min sambo nyss som låg på en filt vid Ågelsjön och njöt av augustivärmen. Need I say more om vad jag tänkte?

Nåväl, snart är man inne i lunken igen och ger sig ut på spännande möten med intervjupersoner, redigerar inspirerat och knattrar på med pekfingervalsen på tangetbordet. Idag är jag så kallat mellanpass, vilket innebär halva dagen reporter och halva redigerare. Kvällsjobb till åtta. Kanske går det att ta en sväng till badet vid halv nio...

Semesterminnen

Fem veckors semester: Som en kort suck och ett helt liv på samma gång. Vad mycket jag upplevt. Så många sköna möten, syner, dofter, resor, vänner, familj, släkt, natur, musik, kultur, avkoppling, liv och lust i en salig blandning.

Jag vill ha mer, men jobbet har kallat tillbaka mig till vardan igen. Om några dagar är semestern bara minnen. Men jag ska se till att vårda dem ömt. Plocka fram dem då och då och återupptäcka allt det vackra och goda.

Tack alla som förgyllde min semester!