I´m leaving today! =)

Hinner inte skriva ett enda ord här. Ett enda ord. Så! Nu hann jag det två gånger. Fast det var allt.

Jag kastar mig hemåt nu för att käka nåt snabbt och ta det slutgiltiga beslutet om vilka skor som ska få följa med. Sen bär det av. Mot Arlanda och vidare mot NEEEEEEEEEEEEEW YOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOORK!

Start spreading the news.

Jogga eller sy på maskin?

På väg hemåt. Har tänkt: Äta nåt, sy upp två par byxor och laga ett blixtlås på en jacka, så att jag har ok kläder att röra mig i i NYC, färga håret lite mindre grått, slutpacka det sista samt jogga ett nytt varv runt Strömmen.

Och allt detta på bara några timmar. Behöver nanna betydligt tidigare ikväll. Vad kommer prioriteras bort, tror ni? Jag vet...

Bästa vännen i luren

"Jag tror att jag får semester på fredan i alla fall!"

Pia ringde nyss och levererade den glada nyheten. Det piggade upp i den migrändimma jag just nu försöker mota bort här vid jobbdatorn, med hjälp av en fetingtablett.

Två av mina bästbästa vänner är alltså på ingång. Pia och Jenny. Trion från pluggtiden i Visby ska ses igen, denna gång i Norrköping. Från fredag lunch till söndag kväll om några veckor ska vi få rå om varann. Prata, skratta, fira Jennys 30-årsdag i efterskott, fika i solen, promenera, dricka lite rött och bara njuta av varandras sällskap.

Det är mer än ett år sedan vi sågs alla tre, då i vårt kära Visby, där Jenny bor kvar.

Ska bara njuta av min New Yorktripp först, innan brudarna kommer. Vi åker imorrn efter jobbet!

Alltså: En bra dag, trots värk i skallen.

Knådad - på fel ställe

Jag höll på att missa min massagetid idag, trots att den är helig. Anledningen var att kollegan Eva och jag var ute och testade ett gäng Norrköpingsfiks uteserveringar till morgondagens Extra.

Svettig på ryggen, flåsandes och stressad ramlade jag in hos Susanne fem minter för sent. Men hon var kvar och tog det med ro. Smorde in min rygg med lite olja och knådade igång. Mmmm, det gjorde lika gott som vanligt. Fast det gör ont också, hon kommer allt djupare ner i muskulaturen för varje gång, vilket är bra, men känns.

Nu inser jag dock att hon borde ha masserat mina lår istället för axlar, nacke och rygg. Träningsvärken efter gårdagens hejdlösa språngmatch (läs långsamma joggingtur) plågar mig mer och mer för varje steg. Jag hasar benen mellan kök och vardagsrum, för att slippa lyfta dem och vilja vråla så att grannen kommer in och undrar om jag håller på att avlida.

Nu koketterar jag. Träningsvärken känns egentligen rätt go. Fasen, jag har verkligen rört på mig efter all denna tid i dvala. Har ju knappast känt mig det minsta motiverad att plåga mig i onödan, efter att kilo på kilo trillat av bara genom att äta annorlunda. Annorlunda och drypande fett. Men det där berättar jag om en annan gång.

Nu tänker jag plocka fram guran och traggla Beatleskomp. Medan jag njuter av lårens ljuva värk.

Blodsmak och stolthet

Jag fixade det!

Hade varit sugen på ett försök i flera dar, men antingen har det inte tajmat med mat och annat inplanerat, eller så har det hunnit bli mörkt.

Idag hade jag dock bestämt mig: Skynda hem från jobbet med spårvagnen, på med dojjorna och iväg.

Strunt samma att det blev lite sent på jobbet med löpmakeri, att spårvagnen inte passade in i schemat och att det tog lite tid att rota fram prylarna jag behövde.

Åtta minuter i nio gick jag nedanför Matteuskyrkans torn och noterade tiden. Sen tog jag mina första steg på ett och ett halvt år.

Jag flåsade. Naturligtvis. Jag tänkte ge upp. Jag fick håll lagom till Femöresbron. Jag blev passerad av ett par. Och ett till. Och en tjock gubbe som borde vara i betydligt sämre skick. Det började smaka blod. Jag försökte se spänstig och oberörd ut. Några rökare satt på en bänk och glodde på mig. Är helt säker på att de tänkte "Idiot".

Men, jag härdade ut. Sprang hela varvet runt Strömmen utan att stanna en enda sekund. Det gick uppenbarligen inte fort, och jag såg säkert lika plågad ut som jag stundtals var, och jag vill helst inte tänka på att jag ju har ambitionen att fortsätta med dessa dumheter även framöver.

För jag grejade det faktiskt.

(Och haha. De jävlarna som sprang om mig använde jag som harar istället. Man må vara långsam, otränad och dallrig i köttet, men inte dum.)

;-)

Färgmatchning pågår - var god stör ej

Jag har blivit hånad.

För min långsamma packningsteknik, och detta med viss (eller kanske all) rätt. Hånaren var min käre sambo som låg i soffan och glodde på dumburken, medan jag for som en tätting mellan kontoret (där resväskan står), hallen (där spegeln sitter) och sovrummet (där alla kläder finns i garderoben).

Han ville att jag skulle joina honom, men jag hade minsann viktigare saker för mig:

Prova, förkasta, välja, färgmatcha, klura, lägga ner i väska, ångra sig, hitta glömt fint plagg, välja, färgmatcha, stilmatcha, rata, fundera pressa ner i väska, inse att det blir för trångt, klura, prova...

Det tog en jävulsk tid, enligt honom. Det var värt varje minut, enligt mig själv. Och jag är (i princip) klar. Inte illa för en som alltid är ute i sista minut. "Illa nog" tycker sambon, som inte begriper hur jag bär mig åt för att ta sån tid på mig.

Själv kommer han, sin vana trogen, att fixa sitt packande på högst en halvtimme. Men så är han heller inte så matchad som jag i självaste New York city.

Som om han brydde sig... Hehe.

Ett 100-procentigt spontant New Yorkbesök

Jag har börjat ladda för New Yorkresan som börjar på onsdag kväll med att vi tar tåget upp till Arlanda och övernattar i en sardinburk där, för att hoppa på direktflyget på torsdag morgon, som för övrigt är vår ettåriga förlovningsdag.

Laddningen har hittills gått till så här:

Klippning. Jag brukar i vanliga fall vara min frisör Jennys största gäspning, kunden som kör "Same procedure as last year", men idag vågade jag. "Gör nåt nytt", sa jag, och hon var inte sen att fatta galoppen. Kändes lite obehagligt när hon började skära upp längderna i nacken, men jag har redan vant mig. Skönt med ännu kortare hår än sist, och dessutom växer min kalufs i regel i takt med ogräset, så vantrivs jag är ingen större skada skedd. Kontenta: Håret är redo för New York.

Butiksrunda: Hämtat nya linserna hos optikern. (Det har varit ett väldigt dividerande och testande fram och tillbaka de senaste veckorna, efter att optikern upptäckt att jag haft för starka linser, vilket förhoppningsvis kan förklara en del av all huvudvärk jag drabbats av.) På apoteket: Fräscha öronproppar, nya huvudvärksatabletter, skavsårsplåster och diverse burkar och flaskor att ha lagom mycket krämer och annat i. (Mina necessärer tenderar att vara enorma ändå...) En ny pocket hos bokhandlarn, lite nya strumpor att slita ut på Manhattan och en hel del annat, som bara råkar slinka med när jag befinner mig på stan med Visakortet i sällskap.

Böcker om NYC: Har jag redan fått låna i massor. Tack jobbarkompisen Eva, som varit i världens alla hörn och alltid har rätt bok för rätt ställe. Jag läser dem dock med måtta, eftersom min nya strategi är att planera mindre än minst. Allt för att det ska bli en så angenäm tripp som möjligt, för både mig och Uffe. (Gissa vem som tokplanerat nästan varje steg i Venedig, Köpenhamn, London och Thailand de senaste åren. Och gissa vem som tyckt att det blivit lite väl uppstyrt.)

Nej, i New York ska vi bara glida runt bland folk, skyskrapor och taxibilar och njuta. Fast det är klart. Vi måste ju till Coney Island, och ta färjan till Staten Island, och flyga helikopter över stan, och gå i John Lennons fotspår, och upp i minst sju skyskrapor, och shoppa loss, och besöka Ground Zero och...

Men sen ska vi bara vara. Jag lovar Uffe.

Rosa skimmer över kyrkogården

Är hemma och är sjuk idag, men det är ändå dags att skriva en rad eller två. Pallar det efter de tolv timmars sömn jag tjuvade åt mig i natt.

Var ute på Vikbolandet igår kväll, hos vännerna Jenny och Daniel. Ja, och så deras lille Love inte att förglömma. Det blev årets grillpremiär. Den firades för min del även förra året hos dem. Då var det sjukt goda hamburgare i mars. Nu lika god fläskkarré i april. Jenny guidade runt i trädgården som hör till deras sekelskiftshus. Hon var smått lyrisk över de nya upptäckter hon gör där, blommor som poppar upp där hon rensat och röjt. Buskar som får knoppar från en dag till en annan.

Det smittade av sig. Jag saknar mitt gamla jobb ibland, då när jag var kyrkogårdsarbetare hemma i Eskilstuna. Säsongsvis, oftast mellan högskole- och universitetsterminerna. Vilken ro att med P3 i öronen få gå i sin egen lilla värld och rensa ogräs och göra fint på folks gravar. På mornarna var man själv med fåglarna och dofterna i det kvarter man skötte. Men så fort man kände för lite socialt umgänge så hittade man en eller fler jobbarkompisar runt närmaste buskhörn.

Fredagsfika var en helig tillställning, (fast ingen av oss kanske trettio personer som jobbade på kyrkogården var det minsta helig... Snarare skenhelig. Vi jobbade inte ihjäl oss direkt.) På fredagsfikat gick vi till en gammal skev villa intill kyrkogården, satte oss i gräs och på bänkar, drack vårt kaffe och käkade kakor och skrattade ihop. Då var kyrkogårdslivet gött.

Idag, som journalist, tycker jag att jag har alldeles för lite tid att fredagsfika och filosofera medan jag jobbar. Påtandet bland växter gav en ro som jag inte får på samma sätt nu. Lösningen kanske kan vara en sommarstuga. Vi får se.

Monstret flyttar in

Vi har blivit med monster.
Vi lyckades baxa hem honom nu ikväll. Han stacks, krumbuktade och var allmänt elak. Men jag ska nog få fason på honom.
Fick dock ta på mig tjockaste skinnhandskarna för att våga gå i närkamp med honom. Fast jag hade förstått innan att det inte skulle bli någon lätt match. "Jag har sopsäckar i en låda i köket som du kan stoppa honom i", hade Anna - monstrets förra ägare - sagt. Och då förstod vi ju att det skulle bli tufft.
Han bodde lite trångt, så jag tyckte han skulle få det lite rymligare. Nu har han fått det, och förhoppningsvis kommer han inte attackera oss. Värst blir det när brorsans lilla dotter kommer på besök. Eller Elins, eller Jennys. Han ser ut att kunna bli riktigt ugly mot ett barn. Nästan dödlig. Hu. Måste hålla dem på behörigt avstånd.
Vänta...
Gick och tittade till honom i vardagsrummet. Han såg faktiskt rätt så harmlös ut nu. Kanske slappnade av efter den jobbiga flytten. Med lagom mycket kärlek, lagom mycket vatten och mat och lagom tukt så ska vi nog komma överens.
Kaktusar borde vara lättare att uppfostra än hundar och barn.

När jag kramade Dalton

Sitter och läser Extra Östergötland. (Tidningen jag jobbat på i drygt två år nu, för er som inte visste det.)
Jag, som är skeptiskt lagd av födsel och ohejdad vana, känner mig rätt glad och stolt idag. Jo, faktiskt.
Inte minst kollegan Angelicas fängelsereportage gillar jag. Säkerligen något som många kommer sluka med stort intresse. Och imorrn kommer del två från slutna anstalten Skänninge. Läs!
Mitt egen erfarenhet på fängelsefronten har jag från pluggtiden på JMK i Stockholm. Vi hade en kurs i kriminaljournalistik med inte helt okände Dick Sundevall (ni vet han som såg till att oskyldigt dömde Joy Rahman blev frikänd) och jag valde att åka till Karsuddens rättspsykiatriska klinik utanför Katrineholm. Minns att jag fick intervjua två interner. Båda hade begått olika grova våldsbrott, och eftersom de satt där de satt var de inte helt friska i knoppen.
Den ene hade rakad skalle och verkade labil. Men vi satt ensamma i ett rum när han berättade sin berättelse. (Eller ja, de delar han själv ville prata om. Jag pushade inte alltför hårt kring det han uppenbarligen inte ville gå in på.) Jag förstod inte riktigt varför han alls ville berätta, men tänker nu att det måste ha varit ett välkommet avbrott i fängelsevardan. Nåt nytt som hände bland dagar som såg enformigt lika ut.
Den andre hade en släng schizofreni och var dessutom psykotisk, om jag minns rätt. Han var lång och gänglig. Verkade trevlig. Han ville att jag skulle kalla honom Dalton i texten. Det gjorde jag. Han berättade mer öppet om vad han gjort och hur livet var nu. Det var svårt för mig att fatta att han begått grova, våldsmma brott. Men det hade han ju.
Utsvulten som han väl var på kvinnlig fägring (nåja...) envisades han med att vilja krama mig när intervjun var över. Det fick han. Livet därinne är tufft nog även utan kramar.

Hutlösa bostadspriser och NYC

Dekadens.
Har legat i sängen och surfat på laptopen i runt två timmar.
Resultat: gamnacke och ännu säkrare på att jag inte vill flytta (tillbaka) till Sthlm. Kollade runt på hemnet mest hela tiden. Sommarstugor i Östergötland och Sörmland, ifall vi blir kvar. Bostadsrätter här i Norrköping, ifall vi blir kvar. Och så bostadsrätter i Sthlm, ifall vi flyttar så småningom. Men de måste vara minst treor och minst 70-75 kvm. Balkong och helst badkar är också i princip absoluta krav. Och nära tunelbanan, och helst nära vattnet. Max två miljoner i utrop och dessutom låg månadsavgift.
Som ni fattar inte lätt att uppfylla på samma gång. Det lutar åt en fyra i Rissne, eller en supersunkig, men stor, trea i Hägersten.
Eller inte...
Roligare att tänka på: att vi drar till New York om en dryg vecka. Nio nätter om man räknar med första natten på Rest and Fly på Arlanda. Första besöket för både mig och Uffe. Skitspännande så klart! Såg dock att dollarn är uppe i 8.70 igen. Och vi som inte växlat en nickel. Men skit samma. Den här resan ska få kosta.

Dags att nanna. Upp tidigt imorrn igen. Inte min grej alls...

Söndag = redigering och fina fisken

Veckans första jobbdag är avklarad. Ja, redan innan veckan ens börjat. På Extra jobbar vi söndagar, två av tre. Inte nån höjdare för livet i övrigt, om ni frågar mig, men när man väl är på plats (och åtminstone hjälpligt lyckats förtränga att vanligt folk är lediga och käkar glass i solen) så brukar det vara en rätt soft dag. Som nattchef, vilket jag var idag, så är alla annonser på plats redan när man börjar och det mesta av materialet är också klart. Det har reportrarna fixat på fredan.

Idag var det dessutom extra kul att få ta hand om kollegan Daniels text och bilder om en man som misshandlades av sin fru i 17 års tid. Missförstå mig rätt, misshandeln var naturligtvis allt annat är roande, men materialet var tacksamt att jobba med. Drog en svart platta med vit text, vilket vi kanske aldrig gjort förut. Tycker själv det blev bra. Kolla in tidningen om ni är nyfikna.

Sambon var hemmaman, ledig som han var, och fixade lax, grönsaker och fet, god romsås, som stod färdigt på bordet när jag kom hem på lunchpaus. Svepte själv ihop min supersmaskiga chokladmousse till efterrätt.

In alles: en helt ok söndag på Extra Östergötland. Dags att sova nu. Växlar från kvällsjobb till dagdito nu, vilket brukar va lite knepigt för kroppen. En reportervecka ligger för mina fötter. Och imorrn har jag en dejt med företagsmassören. Aaah...

Gundes lakejer

Wow, vilken dag vi hade igår!

Astrid och Calle damp ner redan på fredagskvällen, och vi knallade bort till favoriten Durken och åt god mat och drack ännu lite godare drycker. Den tillike gode Alex bjöd på dessert uppepå det. Fint. Sen begav vi oss hemåt och spelade Rita och gissa i timmar.

Vi var inte direkt uppe med tuppen på lördan. Låg och drog oss, för att sedan sluka en brakfrukost ihop. Framåt halv tolv, tolv , istället för planerade halv elva, satte vi oss i Passaten mot Oxelösund. Här skulle lekas! Men skulle det bli så kul som vi hoppades, eller skulle vi mest få garva åt hur pinsamma banorna var? "Det kan inte bli fel när det är vi" slog Astrid fast. Lättade efter det konstaterandet åt vi grillspett på haket Athena. Bästa stället i Ockle? Det stank frityr, klientelet spelade Jack Vegas och inredningen var hiskelig. Men maten helt ok och vi var laddade.

Runt hörnet låg äventyret: Boda Borg.

Jösses, va kul vi fick! Från klockan två till stängning klockan nio for vi runt som Gundes värsta lakejer mellan banorna. Klurigt, fingerfärdigt, spänstigt och fantasikrävande. Vi tog oss ann allt. Middagen som vi planerat att äta hemma efteråt blev istället tacobuffé på plats, ihop med alla andra barnsliga barn. (Glass och choklasås som avrundning, precis som på bästa barnkalas.) Min till vardags hyfsat strikta LCHF-kost fick dessutom backa för ett par delicatobollar med kaffe som lyckades slinka som pausfika. Allt för att orka klämma bara en bana till.

Vi åkte hem med fem stämplar i häftet = lika många avklarade quizzar. Någon i bilen verkade lite besviken, men jag var helnöjd med vår insats.

Such a perfect day.

Åk dit om ni vill ha en heldag med era vänner.

Alla dessa val!

Jag är ledig, som de flesta fredagar när man jobbar på en tidning som kräver personalens närvaro på söndagar. Och då är det som vanligt: Jag har MASSOR som jag vill göra, och lika mycket som jag borde. Idag består dessa massor av bland annat promme runt Åbackarna, besök hos optikern (för tredje gången på en vecka), en god lunch ute i det najsa vädret, dammsugning (så att inte kära Astrid och Calle kvävs när de kommer ikväll), tvättning, sy gardiner, bädda rent, spela gitarr.

Få se nu... hittills har jag bockat av halva tvätten... Starkt jobbat Ullis!

Åh fan, nu måste jag slänga mig på cykeln till optikern.

Det var det där med balans i tillvaron det skulle handla om ja. ;-)

Häpp!