Rosa skimmer över kyrkogården

Är hemma och är sjuk idag, men det är ändå dags att skriva en rad eller två. Pallar det efter de tolv timmars sömn jag tjuvade åt mig i natt.

Var ute på Vikbolandet igår kväll, hos vännerna Jenny och Daniel. Ja, och så deras lille Love inte att förglömma. Det blev årets grillpremiär. Den firades för min del även förra året hos dem. Då var det sjukt goda hamburgare i mars. Nu lika god fläskkarré i april. Jenny guidade runt i trädgården som hör till deras sekelskiftshus. Hon var smått lyrisk över de nya upptäckter hon gör där, blommor som poppar upp där hon rensat och röjt. Buskar som får knoppar från en dag till en annan.

Det smittade av sig. Jag saknar mitt gamla jobb ibland, då när jag var kyrkogårdsarbetare hemma i Eskilstuna. Säsongsvis, oftast mellan högskole- och universitetsterminerna. Vilken ro att med P3 i öronen få gå i sin egen lilla värld och rensa ogräs och göra fint på folks gravar. På mornarna var man själv med fåglarna och dofterna i det kvarter man skötte. Men så fort man kände för lite socialt umgänge så hittade man en eller fler jobbarkompisar runt närmaste buskhörn.

Fredagsfika var en helig tillställning, (fast ingen av oss kanske trettio personer som jobbade på kyrkogården var det minsta helig... Snarare skenhelig. Vi jobbade inte ihjäl oss direkt.) På fredagsfikat gick vi till en gammal skev villa intill kyrkogården, satte oss i gräs och på bänkar, drack vårt kaffe och käkade kakor och skrattade ihop. Då var kyrkogårdslivet gött.

Idag, som journalist, tycker jag att jag har alldeles för lite tid att fredagsfika och filosofera medan jag jobbar. Påtandet bland växter gav en ro som jag inte får på samma sätt nu. Lösningen kanske kan vara en sommarstuga. Vi får se.