Blodsmak och stolthet

Jag fixade det!

Hade varit sugen på ett försök i flera dar, men antingen har det inte tajmat med mat och annat inplanerat, eller så har det hunnit bli mörkt.

Idag hade jag dock bestämt mig: Skynda hem från jobbet med spårvagnen, på med dojjorna och iväg.

Strunt samma att det blev lite sent på jobbet med löpmakeri, att spårvagnen inte passade in i schemat och att det tog lite tid att rota fram prylarna jag behövde.

Åtta minuter i nio gick jag nedanför Matteuskyrkans torn och noterade tiden. Sen tog jag mina första steg på ett och ett halvt år.

Jag flåsade. Naturligtvis. Jag tänkte ge upp. Jag fick håll lagom till Femöresbron. Jag blev passerad av ett par. Och ett till. Och en tjock gubbe som borde vara i betydligt sämre skick. Det började smaka blod. Jag försökte se spänstig och oberörd ut. Några rökare satt på en bänk och glodde på mig. Är helt säker på att de tänkte "Idiot".

Men, jag härdade ut. Sprang hela varvet runt Strömmen utan att stanna en enda sekund. Det gick uppenbarligen inte fort, och jag såg säkert lika plågad ut som jag stundtals var, och jag vill helst inte tänka på att jag ju har ambitionen att fortsätta med dessa dumheter även framöver.

För jag grejade det faktiskt.

(Och haha. De jävlarna som sprang om mig använde jag som harar istället. Man må vara långsam, otränad och dallrig i köttet, men inte dum.)

;-)