När jag kramade Dalton

Sitter och läser Extra Östergötland. (Tidningen jag jobbat på i drygt två år nu, för er som inte visste det.)
Jag, som är skeptiskt lagd av födsel och ohejdad vana, känner mig rätt glad och stolt idag. Jo, faktiskt.
Inte minst kollegan Angelicas fängelsereportage gillar jag. Säkerligen något som många kommer sluka med stort intresse. Och imorrn kommer del två från slutna anstalten Skänninge. Läs!
Mitt egen erfarenhet på fängelsefronten har jag från pluggtiden på JMK i Stockholm. Vi hade en kurs i kriminaljournalistik med inte helt okände Dick Sundevall (ni vet han som såg till att oskyldigt dömde Joy Rahman blev frikänd) och jag valde att åka till Karsuddens rättspsykiatriska klinik utanför Katrineholm. Minns att jag fick intervjua två interner. Båda hade begått olika grova våldsbrott, och eftersom de satt där de satt var de inte helt friska i knoppen.
Den ene hade rakad skalle och verkade labil. Men vi satt ensamma i ett rum när han berättade sin berättelse. (Eller ja, de delar han själv ville prata om. Jag pushade inte alltför hårt kring det han uppenbarligen inte ville gå in på.) Jag förstod inte riktigt varför han alls ville berätta, men tänker nu att det måste ha varit ett välkommet avbrott i fängelsevardan. Nåt nytt som hände bland dagar som såg enformigt lika ut.
Den andre hade en släng schizofreni och var dessutom psykotisk, om jag minns rätt. Han var lång och gänglig. Verkade trevlig. Han ville att jag skulle kalla honom Dalton i texten. Det gjorde jag. Han berättade mer öppet om vad han gjort och hur livet var nu. Det var svårt för mig att fatta att han begått grova, våldsmma brott. Men det hade han ju.
Utsvulten som han väl var på kvinnlig fägring (nåja...) envisades han med att vilja krama mig när intervjun var över. Det fick han. Livet därinne är tufft nog även utan kramar.