Mot Sthlm

Nu lämnar jag Norpan för Sthlm. Tills imorrn. Ser fram emot humor och goda vänners sällskap. Ha det!

Helgens äventyr

På fredag väntar Killinggänget på oss på Dramaten. Och höggravida kompisen Marta och hennes Markus. Sedan ännu en hotellnatt, den här gången i närheten av Medis. Marta och Markus har det lite för trångt i sin etta för att vi ska ha mage att knö in oss, båda två. Så får vi ju dessutom ännu en romantic night och lyxig hotellfrullebuffé morgonen efter. Aaaah.

På lördag vankas förmodligen och förhoppningsvis lite häng med Elias och Johanna. Så fort vi kliver på Peking-mark igen lämpar vi av väskorna hemma, köper med Spicy-hot-thaikäk och traskar över till Elin och Jensa för spelkväll.

Ska bara jobba av torsdan först. Sen är jag mer än redo.

Tack skogen

Botemedlet när man kommer hem, trött, hungrig och desillusionerad över jobbet man just försökt göra bra trots rätt usla förutsättningar:

En gräddigt smaskig svampomelett, självklart gjord på en del av den myckna skörd man jobbat ihop tidigare under hösten. Tack för det, skogen. Nu orkar jag ta nya tag imorrn.

Tre bra saker just nu...

...är:

Homoäktenskap
Need I say more? Äntligen, även om jag själv varken är homo eller skulle få för mig att gifta mig kyrkligt. Tummen upp!

Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk
Om danskarna och rasismen. Har bara läst ett par kapitel, men hon Bo Kasper Sundströms fruga skriver engagerande, roligt och om viktiga saker. Längtar efter att krypa ner i sängen med henne.

Kalmar
Åker dit imorrn för en romantic weekend med sambon, han som bott där i några år och alltid verkar längta tillbaka. Vi har aldrig varit där ihop, så nu är det dags att ta in på hotell och ta mysiga promenader i gränderna. Och äta hotellfrukost och sova i hotellsäng. Kan man inte göra för ofta.

Ibland har man annat för sig

Det går verkligen i vågor, engagemanget på bloggen. Ibland strömmar det ut oväsentligheter och världsaviktiga saker ur hjärna och fingrar (eh, nåja...). Ibland har jag fullt upp med att fixa dagarna i verkligheten. Har haft några såna dagar nu. Varit hemma i Hällbybrunn i Etuna hos mina föräldrar och firat 33-årsdan och umgåtts hela helgen. Sen har det varit jobb, tidningens femårsfirande, mensvärk och sjukgymnastbesök i fokus. Då får bloggandet ligga i träda.

För övrigt går det åt mer och mer tid till gitarrspelandet numera. Övar och trixar lite varje dag. Det lossnar! Roligt är var det är.

Bra presenter har jag också fått. En ny kameraväska modell större. Och pengar till en halv blixt, får se om det blir nån, plötsligt fick vi liv i båda Uffes gamla. Kan bli ett porträttobjektiv i stället. Presentkort på massage kommer förmodligen uppgraderas till ett naprapatbesök. Nacken, axeln och skuldrorna behöver en riktig omgång, massagen jag får på jobbet varannan vecka räcker inte riktigt till. Jag har ett gäng låsningar, tydligen, även om det känns rätt okej just nu. Ett råd: bli inte skrivande och redigerande journalist, så vida du inte är värsta ergonomiskt medvetna undret. Kroppen gråter åt arbetsställningen.

Mer då? En finfin svamp att ha, just det, svamp i blev det också. Egenhändigt skapad av Elin. Där i ska mina exklusiva fragment av svart trumpetare ligga och gona till sig, tills de hamnar i en mustig sås. Idag, som grädde på det kolhydratstinna potatismoset, fick jag just den bok jag önskar läsa av Eva: "Världens lyckligaste folk" av Lena Sundström. Om danskarna och rasismen.

Det tackar jag allra ödmjukast för, och för allt det andra fina och användbara!

Nu: Se klart på Ensam mamma söker på TV3 Play. En drog - konstigt nog - för mig som typ aldrig ser på tv.

Väcks av rasister på spårvagnen

Jag kliver på spårvagnen vid Norr tull. I mitten eftersom jag har kort och inte behöver gå fram till chauffören. Det är morgonstämning, tyst och lugnt, bara några tjejer som snackar om plugget. Inget jobbigt radioskval som stör mitt morgontrötta öra.

Därför hajar jag till när föraren skruvar upp ljudnivån strax innan Djäkneparksskolan. Vad är det han plötsligt måste höra?

"...Sverigedemokraterna...rikskongress...Klippan i Skåne..." snappar jag upp. Ljudet är nu ännu högre. Jag tittar upp, ser förarens svarta hår, hans hud som är lite mörkare än min i backspegeln. Han har plötsligt vaknat till bakom spakarna. Böjer sig fram, som för att höra ännu bättre. Jag spetsar öronen ikapp.

"...ändrat sin arbetsmarknadspolitik...påminner om traditionell socialdemokratisk...arbete åt svenskarna..."

Orden ekar i vagnen.

Jag inbillar mig kanske, men tycker mig känna vad mannen där framme känner. Jag vet åtminstone vad som rör sig i mitt huvud, i magen. Oro, obehag, farhågor. Skam. Jag får lust att gå fram till honom, säga något. Att alla inte tänker som de, att vi är många som aldrig kommer att rösta på dem, som skäms för vart vi är på väg. För risken att det blir som i Danmark. För språktester, missunsamhet och växande murar.

Samtidigt tänker jag på varför vi skulle kunna hamna där. Att själva klyftorna, mellan klasser, mellan människor, föder avundsjukan, det ängsliga sneglandet över axeln. Maktlösheten hos människor som inte kan hävda sig uppåt och som väljer att sparka neråt istället. Nedrustandet av skyddsnäten, av välfärden. Hur allt fler hamnar under ytan, och bara ser andra som också befinner sig där under, som det är närmast till hands att ta ut sin frustration på. Att sparka på, som man tycker sig själv ha blivit sparkad.

Då skäms jag dubbelt upp för hur det blivit.

Men mest blir jag jävligt förbannad.

Torsdagkväll och jamsession på Slottsgatan

Vi hade precis satt oss till rätta på den gigantiska vardagsrumsmattan. Terese slängde fram sin låtpärm och slog an ett a-moll. Jag greppade halsen på min Juanita. Då upptäckte jag det. Sjätte strängen var av. Jag spelade senast igår kväll. Då var den hel. Nu var den av.

Jag plockade bort resterna. Som tur var så hade brottet skett nära nedersta fästet. Det kanske gick att fixa? Sjuksköterskan bad mig hämta en pincett och tillsammans knepade och knåpade vi för att få till det. Fäste i ena änden. Lirkade in det som återstod av strängen rätt i andra änden, skruvade, drog åt. Så där ja. Sedan: Satte pekfingret på nedersta fästet. Fjoooooooooooongjongjong! Strängen lossnade och piskade till min hand. Fuck.

Fick köra femsträngat. Plock gick bara på d- och a-ackord, typ. Glöm g och e-moll. Det fick bli utan plock. Att kompa gick hyfsat ändå. I en timme och fyrtiofem minuter rev vi av läxan i boken och öste loss med Winnerbäck, Lundell, Sundström och Oasis. Terese snabbast och säkrast. Jag hängde på så gott jag kunde. Kul var det och vi fick inte ens ont i fingrarna. De börjar bli härdade nu.

Imorrn knallar jag förbi musikaffären och köper ny sträng. Och en extrauppsättning så att jag är garderad när nån ryker nästa gång. Det går hett till.

Farväl filmen, god kväll gitarren

Hörde några filmbesökare snacka efter avslutningsfilmen Funny people igår. "Hur många filmer blev det för dig i år?", frågade killen. "29 stycken", svarade tjejen. Förmodligen jobbar hon inte heltid. Det gör jag. Jag hade fullt sjå att hinna med mina 11,5. Tur att de flesta var toppen! Förevigade biljetterna, som ett sista farväl till Flimmer.

Nu ska jag inte tjata mer om det. Tills nästa höst...

Plockar fram gitarren och spelar lite. Behöver träna, det var rätt svårt på senaste lektionen. De andra kan komptyper som jag aldrig testat förut. Men det funkar bara som en saftig och mustig morot för mig. (Det lät snuskigt.)

Lektionen är inställd på torsdag, men Terese och jag tänker ha en egen gitarrkväll hemma hos mig istället. Va grymma vi kommer ha blivit lagom till jul!

Fina fisken

Den här killen lagades till hemma hos Johansson-Persson på söndagseftermiddagen. Smakade fina fisken. På den stod man sig fint när man klämde årets två sista Flimmerrullar. Brittiska komedin In the loop kan ni hoppa över, kolla på några avsnitt av The office istället. Så mycket bättre. Funny people däremot var helt okej. En trea. Summa sumarum: Elva och en halv filmer sedda. Två tre stycken var inget vidare. Resten gjorde festivalen till en höjdare! Jag sörjer den redan, (men får nu å andra sidan mer tid till att umgås med andra än mitt brinnande filmego.)

Russell Crowe var inte autistisk

I seneftermiddags var det så dags för den rafflande filmquizen på Saliga Munken, ny för i år under Flimmerfestivalen. Vi var åtta pers i vårt gäng, så vi fick dela upp oss i två lag. Eva och Jakob kamperade ihop med Evas två kompisar som jag inte minns namnet på. Jag och Uffe slog oss ihop med Terese och Charlotte. Strax efter fyra drog det igång.

Sen blev det två och en halv timmes djupdykande i ljudklipp från Sjunde inseglet, Clockwork orange och Fönstret mot gården, filmklipp från G som i gemenskap, Slagskott och Point break och filmmusik från Apocalypse now och tv-serier som Alf, Mord och inga visor och Cityakuten.

Vi hade noll koll på spanska rysare och japansk animation. Blandade ihop Motorsågsmassakern med Fredan den 13:e och trodde att Russell Crowe var autistisk istället för schizofren i A beautiful mind.

Men en jäkla massa kunskap satt vi på ändå och vårt lag slutade på fjärde plats. Vann gjorde Johan Karlsson och de andra i Flimmers eget lag. Lite fusk kan man tycka, men det gjorde lite. Quizen var förbannat rolig och jag helt slut efteråt.

Tog därför det svåra men nödvändiga beslutet att stanna hemma nu när Uffe, Jakob, Terese och Charlotte drog ut för att partaja på Trappan där Flimmer har sin avslutningsfest. Har känt mig halvt hyper hela veckan och nu var det dags att lyssna på kropp och knopp. De sa nej.

En liten kompensation är att jag kommer orka se Woody Allenfilmen imorrn på dan. Och två på kvällen. Det hade jag aldrig pallat med baksmälla.

Sean Penn, Charlie Kaufmann och en apa

Det har varit lite dött här på sista tiden. Har lagt den energi som funnits kvar efter jobbet på att se på film.

Flimmerfestivalen har kommit drygt halvvägs, sex dagar av tio, så jag gör en deltidssummering:

Sedda rullar, hittills:
Bröllopsfotografen
Milk
Sita sings the blues (men bara halva, den havererade mitt i)
Jag har älskat dig så länge
Slumdog millionaire
Unmade beds
Soraya M
Synecdoche New York
Apan

Favoriter:
Jag har älskat dig så länge, Milk och Unmade beds.
Den första lågmäld men stark och högst övertygande, den andra viktig och med fenomenalt skådespeleri av Sean Penn, den tredje en värmande pärla med skön musik.

Axeltyckning:
Apan. Intressant tema, men ändå inte övertygande och tillräckligt engagerande. Jag vill känna med mördaren Christer, vill förstå. Men gör det inte. Det griper inte riktigt tag.

Flummigt värre:
Synecdoche New York.
Jag har sett alla Charlie Kaufmanns filmer. Från tio år gamla I huvudet på John Malkovich via Human nature, Adaptation och Confessions of a dangerous mind till Eternal Sunshine of the Spotless Mind och nu då förra årets Synecdoche New York. Nu tyckte jag att karln spårade ur lite för mycket. Första knappa halvan av filmen bjöd på en hel del skratt, och Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen med den äran. Men sen går Kaufmann lite för vilse i New Yorks jätteteater. Jag tappar nästan intresset och funderar på att gå hem och lägga mig istället. Man blir trött av att se så mycket film, samtidigt som man jobbar heltid. Men jag sitter kvar. För Seymour Hoffmans skull.

Slutsatsen, så här halvvägs, blir att Flimmers programgrupp gjort ett bra val med att välja filmer till årets festival. Nu återstår fyra kvällars chans att njuta av ytterligare upplevelser. Ikväll blir det Wendy & Lucy med duktiga Michelle Williams som Wendy.

På lördag missar jag inte filmquizen på Saliga munken. Räknar med att det blir svårt, men jäkligt kul. Troligen drar vi vidare till avslutningsfesten på Trappan på kvällen. Längesen jag skakade de lurviga!

Får se hur mycket jag hinner blogga innan söndag... ;-)

Ensam i biomörkret

Jag är i filmhimlen. Jag har flyttat in på biografen. Jag tänker aldrig krypa ur det mjukt värmande mörkret där. Jag är på besök i värld efter värld. Kikar in, låter mig uppslukas av det universum som varje film utgör, gråter, garvar, känner. Går därifrån uppfylld. Ibland snörvlande i en näsduk. Ibland leende genom stadens gator. Alltid berörd.

Flimmerfestivalen är en välsignelse i Norrköpings mörker och rusk varje höst. Just i år sammanfaller festivalen med regn och våta löv. Perfekt. Jag inspireras till att se fler filmer än tidigare år. Igår var jag och Uffe på Malmros Bröllopsfotografen. Komisk och tragisk om vartannat. Se den, utmärkta skådisar, foto och berättelse. Idag har jag gått ensam på två och en halv film (en havererade tyvärr mitt i). Fast i en skön krets av andra filmentusiaster, så vad gjorde det. Inget. Faktiskt rätt skönt att gå på egen hand. Jag blir ändå totalt uppslukad av en bra film. Uffe brukar påminna mig ibland, i all välmening, om jag lipar lite väl mycket, blir lite väl förbannad på någon rollfigur, eller engagerar mig väl hetsigt i någon films orättvisor och samhällsproblem: "Det var ju bara en film, gumman".

Bara och bara! Det var ännu en värld, ännu ett människoöde, ännu en gripande, sorglig, hejdlöst rolig eller bara skön historia som jag fick vara en del av för ett par timmar.


Tack för det, filmarbetare. Tack för det, Flimmer.


Bäst hittills? Jag har älskat dig så länge, med Kristin Scott Thomas i huvudrollen.

Mot biografen!

Bröllopsfotografen väntar nere på Hörsalen!! Time to go.