Jag får (fortfarande) påskveckans öknamn

När jag var liten var det tävling under påskveckan. Det gällde att inte komma upp sist ur sängen på morgonen. Minns hur jag låg och lyssnade om brorsan var på väg att kliva upp. Då sprang jag upp i allra sista stund, in på hans rum och skrek i högan sky att han blivit skärtorsdagsfis eller påskelåska. Vilken triumf.

Ingen i familjen ville åka på öknamn som askfisen, fetgrisen, dymmeloxen, skärtorsdagsfisen, stumpen eller nämnda påskelåskan. Värst var det att bli långlaten - vilket den som sov längst på långfredagen fick heta.

Jag åkte trots allt på det mesta. Var morgontrött som få. Då fick man ta att bli retad av de andra. Det var ju ändå bara på skoj. Visserligen har jag insett med åren att jag är en tävlingsmänniska i mångt och mycket, så man skulle kunna tänka sig att jag övervann sömnbehovet bara för att vinna, men icke. När det gällde att rucka på sovmorgonen så vaknade inte tävlingsinstinkten till liv. Sängen var och förblir skönast på morgonen.

I år har jag sluppit måndagens askfis- och tisdagens fetgris-titlar. De har Uffe åkt på, fast det är han lyckligt ovetandes om. Han har ingen aning om den här gamla traditionen visar det sig. Så idag när jag blev dymmeloxe var det ingen som trackade mig.

Nästan synd. Gillade den där lilla tävlingen förr.

Nån annan som haft samma tradition hemma?

Liket lever

Det har varit dött här länge nu. Jag är ju periodare, gillar att göra saker intensivt! Tills jag tröttnar, och då är intresset gärna stendött. Men jag har hört att det finns mellanting, något som kallas lagom. Är något skeptisk till det begreppet, men provar på det. En död blogg är ingen rolig blogg.

Sambon lagar blomkålsmos och fyrpepparsås i köket. Till det köttfärsbiffar han slängde ihop häromdan. Själv har jag ingen ork att laga och ingen lust att dra in matoset i snoken. Tänker i alla fall peta i mig lite, för att få ork. Och för att visa uppskattning när han väl kockat. Mer sånt!!

Idag har Elin och jag hittat en hemlig restaurangpärla vid Strömmen. 90 spänn för utsökt trerätterslunch, full service och rogivande miljö. Lär bli stammisar framöver. Den som ber snällt kan få veta hur man hittar till detta paradis...

Innan dess begav vi oss på godisjakt för att "maxa påskägget". Själv åt och fotade jag bara sötsakerna. Resultatet finns i Extra imorrn. Ja, inte min sladdriga fettvalk, men bilderna och Elins text. Ibland är livet som journalist så lätt, så glidigt.

Nu ska jag sköta om mitt huvud som värker, äta lite husman och lägga mig för att sova.

Räknar med att återkomma inom en snar framtid. Lagom snart.