Nattsudd

Har nattugglat framför dvd:n. Vi hyrde fyra rullar och tittade just på nummer ett: Supersugen. En amerikansk collegefilm som utlovades vara superkul av självaste Filmkrönikan. My ass, va bra den var...

Se den - och tappa sugen totalt! Varför? Pinsamt dåligt manus, underbältethumor på ett gäspframkallande sätt, ingen röd tråd. Kort sagt trams. Och jag som brukar gilla sex-, bajs- och annan låg humor - om den bara har lite, lite finess. Det hade den inte här. Uselt var betyget från både mig och Uffe.

De andra tre rullarna lär vara milsvida bättre. Ser mest fram emot Bob Dylan-filmen som jag tänkt se länge nu. Det får bli imorrn.

Nanna kudde nu. Upp och knalla runt Strömmen med Terese imorrn bitti. Ledig fredag. Skönt så klart. Har varit en intensiv vecka på redigerarstolen! Solen - nu får du titta fram igen. Jag är redo.

Bara en bild

Jenny och Pia - ni är bäst.

Still going strong - tio år senare

Tog tåget hem till mor och far i Etuna i helgen. Ville njuta av lugnet, bli ompysslad, träffa familjen och ha det gött. Hoppades få krama brorsdotter Anna, men brorsan var sjuk så de kom bara förbi en snabbis. Anna tittade skeptiskt på mig. Vi måste ses oftare, den lilla raringen känner ju inte ens igen mig!

Hur som helst. Det blev ett skönt dygn. Vi grillade i kåtan, men satt sedan utanför och åt när kvällssolen värmde. Efteråt såg vi på Idas gamla katastroffilm "Alive" (ni vet den där de äter upp sina döda vänner för att överleva). Fan, va bra den var! Stark.

Idag passade jag på att inventera min vandrarutrustning, som inte varit i farten på tio år i sommar. Av just den anledningen har jag bestämt mig för att hänga med mina gamla päron upp till Sarek i juli. Bilar upp, flygbiljettbokad hem från Luleå.

De gamla goretexkängorna från -96 dammades av, vaxades in och dök sedan ner i baljan för att testas. De höll måttet. Slipper köpa nya. Skönt för plånbok och fötter. Minns dem som underbara att vandra i.

Lite prylar måste inhandlas. Strumpor, ullunderställ och syntetunderkläder. Största frågetecknet är tältet. Ska ha ett enmanstält är tanken, men vill inte köpa. Hoppas få hyra eller låna ett av ex-exet, han jag brukade vandra med på den tiden det begav sig. Men han verkar svårflörtad. Konstigt. Det var han inte då...

Löser sig på nåt vis. Vildmarken väntar på mig!

Vi höll småbarnsföräldrarna vakna

Kom just hem från middag hos mammalediga kollegan och vännen Elin och hennes Jens. Uffe och jag höll dem uppe sent i deras mamma-och-pappa-till-lilla-klara-värld. Risken finns ju att den lilla sötnosen vaknar i ottan, pigg som mörten och redo för att äta, leka och hänga med päronen. Elin hade inte varit vaken och sett det skymma ute sen förra året. Hur ska jag fixa det där, undrar Uffe lite stilla. Vi som redan sover halvknackigt nu. Men, man får oanad ork, lovar Elin, och gäspar. Hehe.

Kryper till kojs. Tänker varje kväll nuförtiden att jag ska göra det i sällskap av en bok, men det stannar alltid vid tanken. Är, trots att jag fyller 33 i höst, fortfarande nattuggla, vilket innebär att jag lägger mig sent, men vid det laget när jag är riktigt trött. Tonåringen går liksom aldrig ur mig. Läsa finns inte med på kartan för tillfället.

Funderar på att ta tåget "hem" till Etuna imorrn förmiddag. Till mamma och pappa för att bli lite ompysslad. Pilla navel, filosofera vid dammen och titta på fiskarna, promenera i den älskade gamla skogen. Ta det jäkligt lugnt. Uffe ska ändå jobba halva dan och sen får han besök. Får se. Måste, framför allt annat, sova ut först.

Farväl o himmelska luncher

Jag har nämnt det förut, och gör det igen. Grillmixen på restaurang Provencale har varit min favoritlunch de senaste månaderna. Grillade grönsaker till köttet. Perfekt för mig som ratar kolhydratstinn potatis.

Idag var det dock en sorgens måltid som avnjöts tillsammans med kollegorna Eva och Carolina. Världshistoriens sista grillmix. Den åts med andakt.

För det är slut nu. Grönsakerna får inte plats på grillbordet längre. De får ge vika för mer kött och fågel. Inget ont i dessa matvaror i sig, men ont inombords gör det när paprika, zuchini och champinjon försvinner.

Eva kom dock med den briljanta idén att vi hädanefter enbart ska besöka Butängens bästa (och enda) matställe när vi jobbar kväll. Den himmelska rätten kommer nämligen finnas kvar på den något dyrare kvällsmenyn.

Ett halmstrå att gripa, i en för LCHF:are grym restaurangvärld. Tack.

Efter regn...

...kommer solsken. (På bredaste värmländska. Tänk Roland i underbara Torsk på Tallinn.)

Nu känns livet rätt gött igen.

Tänker hoppa på spårvagnen mot Norr tull, där jag kliver av och prommar hemåt i det mulna vädret, med lättare steg än i morse. Måndagsångesten falnade nån gång runt lunch, tack och lov.

Hem och käka lite, bädda rent (mannen min har tvättat hela förmiddan, skönt) och sen tror jag att det blir lite gitarrplink. Min kurs tog slut i fredags och det ser ut att bli svårt att få till det schemamässigt med fortsättningskurs i höst. Synd, men jag tänker lira på på egen hand, om inte annat.

Tanken är att jag ska ta mig en tur runt Strömmen iförd mina New Yorkiga joggingskor också. Fan tro´t.

?

Hela helgen - sol, värme och vännerna här.
Idag - regn, rusk och måndagsångest i hela kroppen.
Imorgon - ?

Balkongliv

Sitter på en av våra två balkonger, den i söderläge, och knattrar ner dessa ord. Det är ju för fasiken sommarvärme idag! För trots att solen redan hunnit smyga runt knuten så är det rätt varmt. Men nu lämnar jag och Jenny lyan igen, för att promma bort till Färgargården. Igår gick vi bara förbi, eftersom det var trädgårdsdag och överbelamrat med folk. Pia har redan blivit avvinkad vid sitt Västeråståg. Tre små negerflickor blev två. För denna gång.

Ha´t.

Har inte tid!

...att blogga. Har mina flickor Jenny och Pia här hela helgen. Semester imorrn. Och nu är frågan bara: Färgargården eller Abborreberg. Fika, fika, fika!

Gå ut och njut av solen, gott folk!

Ett återfall

Stickandet till trots - redan idag fick jag ta en migräntablett igen.

Sovit alldeles för lite hela veckan, somnat vid tvåsnåret. Inte så konstigt med andra ord. Får hoppas att det bara är tillfälligt, så att akupunktör-Eva slipper träffa mig hädanefter. Och därmed: Hoppas att jag slipper bombarderas av hennes tusen nålar.

Over and out

Jag - en levande nåldyna

Jag har alltid varit harig när det kommer till sylvassa nålstick. Svimmade av en spruta i femman och fick tillbringa den efterföljande lektionen i vilrummet bakom klassrummet. Sen dess har jag visserligen tagit de sprutor jag tvingats till, men motvilligt och med svetten lackandes.

Därför kan det tyckas galet att jag de senaste veckorna låtit en kvinna sticka mitt huvud och mina axlar och händer fulla med sylvassa nålar. Helt frivilligt.

Senast i förmiddags låg jag på britsen medan nål efter nål borrade sig igenom huden och sedan fick sitta kvar där i en halvtimme. Första gången det hände, för några veckor sen, råkade "stickaren" bara sätta en i min hand, fast hon hade lovat "okej, inga nålar, bara akupressur" strax innan.

Råkade? Yeah, right. Hon var slug, den rackaren. Och förtroendeingivande. Det är därför jag låtit henne hållas och till och med utökat stickandet till, jag tror det var, tio nålar idag.

Och det har varit värt varenda stick. Trots att jag just befunnit mig på resande fot med ett rätt späckat program i över en veckas tid (vilket i normala fall innebär att huvudvärken kommer lika säkert som spam i inboxen) så har jag inte haft en gnutta värk på två veckor. Inte en tablett. Varken värstingarna mot migrän eller de mildare mot allmän huvudvärk. Inte ens en löjlig Ipren.

Dagens behandling var därför den sista. Nu är det meningen att huvet ska hålla sig i trim av sig själv, med hjälp av regelbunden avslappning.

Håll tummen. Eller nålen i högsta hugg. Moahahaha.

Halleluja, jag fann lyckan i fettsekten

Jag äter inte som alla andra. Jag äter fett. Inte bara olivolja och nötter, som ju allmänt anses vara så nyttigt, utan framför allt animaliskt fett. Smör, bacon, vispgrädde, feta ostar.

Och jag äter så lite kolhydrater som möjligt. Inget bröd, ris, pasta eller potatis. Grönsaker visst, men helst bara såna som växt ovan jord. De har nämligen lägst kolhydratinnehåll, och det är det som är det fina i kråksången, sörru.

Idag åkte jag med några av jobbarkompisarna till favoritlunchstället Provencale på Butängen här i Norrköping. Mitt mål var som alltid att äta deras grillmix. Det vill säga kyckling- och köttfärsspett med grillad paprika, zuchini och champinjoner. Och tzatziki till det. Detta underbart goda och nyttiga istället för kolhydratstinn och fettbildande klyftpotatis.

Men som flera gånger förr var grönsakerna slut trots att vi anlände redan klockan tolv. Det fick bli en grönsallad istället. Second best. Bättre lycka nästa gång. Kommer ju fortsätta åka dit eftersom det är ett av få ställen som brukar tillfredsställa mina, för somliga, konstiga dietkrav på bästa sätt.

I snart ett år och två månader har jag hållit på med de här dumheterna. Och jag har inga planer på att lägga av. Det är ingen nyck längre. Det är forever.

För jag mår så jäkla bra av det. Inte bara av det faktum att jag gått ner fjorton kilo och upptäckte igår att jag nästan flög fram i mina joggingskor längs strömmen, trots att det bara var andra gången jag fick för mig att göra det på snart två år. Inte heller bara för att det aldrig har varit så roligt att köpa nya kläder som senaste året.

Utan också för att jag numera vaknar utsövd, har bättre morgonhumör, inte får sockerdippar som förvandlar mig till ett monster, för att magen (som förr var en tickande gasbomb) är lugn som en filbunke och för att tankeverksamheten (allt som oftast) flyter på med lätthet. Därför. Och av ett gäng anledningar därtill.

LCHF heter förresten sättet jag äter på. Det betyder low carb, high fat, i fall nån skulle vara intresserad. Om inte: Fortsätt att äta er smaklösa spagetti bäst ni vill. Jag är i alla fall inte sugen på gojan längre. ;-)

Att plugga eller inte

Jag har sån abstinens att jag rusade till affären för att köpa Lonely Planets guide till... New york. Så. Nu har jag TRE guideböcker till den stan. Hehe. Synd bara att jag missade Londonguiden de erbjöd förra veckan. Där var jag och Uffe på besök förra våren för övrigt, men även dit vill och kommer vi åka tillbaka.

Idag var det annars back to reality. Jag har varit nattchef, eller R1:a som det heter hos oss. (Allt för att kunna hålla nere våra löner.) Det var skönt att redigera, kände mig inte redo att skriva och tvingas gå igång på jeansstöldåtal, sövande polispresskonferens eller bönder som ska få informationskväll om blåtunga. (Ja, detta är saker vi erbjuder läsarna i morgon.)

Det blev en lunch på Paus med Terese för mig och jobbarkompisen Eva. Terese var strålande glad efter att ha fixat sin allra sista, och superviktiga, tenta på sjuksköterskeprogrammet. Den 6 juni är vi inbjdna på examensfest. Grattis!!! Minns hur gött det känns att vara KLAR! =)

Vi kom osökt in på den eviga frågan som man gärna ställer sig som före detta student. (Jag lovar att jag har ställt mig den förr, med sju och ett halvt år på högskolor och universitet i bagaget.) Skulle man vilja sätta sig i skolbänken igen, när man väl kommit in i arbetslivet?

"No way", sa Eva tveklöst. (Eva är alltid tveklös.) "Jag längtar efter att börja jobba och tjäna pengar. Men just idag njuter jag så klart av att kunna vara ledig en måndag" sa Terese.

Jag då? Hmmm. Det beror på vilken dag jag får frågan. Det där livet var ju bekymmerslöst på många sätt. Inget måste att befinna sig på en plats från åtta till fem, många sovmornar, ännu fler roliga fester med sköna kurskompisar och möjlighet att kunna dra iväg nånstans i några dar då och då. När alla andra jobbade!

Men samtidigt: Inga pengar att dra för, feta CSN-lån, ständig stress över allt man borde läsa och ovisshet inför vad det skulle bli av en när man blev stor.

Det var en härlig tid på många sätt. Vänner man fick för livet, saker man lärde sig, allt kul man hade och faktumet att jag får kalla mig journalist idag. Men. Som klyschan säger: Var sak har sin tid.

Närmast ska jag därför njuta av att ha mina bäst-bästa vänner från tiden som flumpluggande blivande arkeolog på Gotland här i helgen, och säkert prata en del gamla ljuva minnen med dem. Sen ska jag njuta vidare av livet som vuxen. Livet där man faktiskt har råd, och ibland också möjlighet, att dra till New york då och då. Eller ha en myshelg med dyra (nåja) restaurangbesök med bästisarna.

Inte så dumt.

14 timmar...

...sov jag i natt. Ändå är jag trött. Vilken djävulsk tur att jag tog ledigt idag med. Passade på att ta en tur ut till Vikbolandet och Jenny, Daniel och Love. (Vi känner oss nog lite lappsjuka efter att ha vistats i en mångmiljonstad...) Fast jag satt mest och gäspade. Trött, trött, trött.

Känns lite tomt att vara hemma. Hade gärna stannat en vecka till. Så mycket kvar som vi ville se och göra. Vi kommer definitivt åka tillbaka någon gång. NY är en stad som ger mersmak. (För alla utom den stackars plånboken.)

Men var ska jag nu få plats med alla väskor och skor jag äger? Det var proppfullt i klädkammaren redan innan. Nu krävs det en omorganisation. Måste bara sova lite mer innan jag orkar med ett sånt projekt. Just ja. Ska visst upp och jobba imorrn också. Ska det verkligen vara nödvändigt? Jag är gärna ledig och på resande fot resten av livet känns det som. Eller hemma och stuvar i klädkammaren.

Som ni märker: Ledighet skapar sug efter ännu mer av den varan. Suck.

Homeward bound

Nu drar vi oss hemat. Langsamt och motvilligt... Har haft det helt fabulous!

Vi synes.

=)

Fiona and the Broadway Ogar

Det blev Shrekmusikal igar. ;-) Trots daliga saten for halva priset var platserna ok. Kul forestallning!! Asnan var bast, precis som i filmerna.

Idag har vi glott ut over stan fran 69:e vaningen av Rockefeller Center, alltsa Top of the Rock. Uffe strok sig dock mest langst vaggarna... Tufft att overhuvudtaget vaga sig upp dit nar man ar hojdradd tycker jag.

Sen knallade vi runt i China Town och shoppade lite lackra koksgrejer. Alltsa undertecknad shoppade. Supergod kiosklagad kinesisk glass slank ner ocksa. Mumma mumma. Krabbor och skoldpaddor krop omkring i baljor till forsaljning. Tyckte bara synd om dem.

Nu ar vi mora. Vila lite, sen kaka lite, kanske tacos pa mysiga Stone Street har i finanskvarteret, dar vi kanner oss valdigt hemma vid det har laget.

Avslutningsvis lutar det at en promme ut pa Brooklyn Bridge. Om vi orkar. men det gor vi nog!

Ojoj

nar det regnar sa passar man pa att...shoppa! Skor, vaskor, varfor inte en baseballkeps. Igar kvall tog vi farjan over till Staten Island. Vinkade till Frihetsgudinann pa vagen och hamnade pa underbart kitschiga Karls Clipper dar vi kakade burgare med coleslaw och drack billig, blaskig ol. En otippad hojdare att hamna dar man inte planerat!

Nu ska vi forsoka fa tag i billiga Broadway-biljetter. Vill helst se Shrek the Musical. Verkar skon. Annars kan det kanske bli en 3D-biofilm igen. Gav mersmak. =)

Ingen grisinfluensa an. Fast vi har sett en del folk ga runt med munskydd. Det borde vara forbjudet, skrammer bara upp folk omkring. Hehe.

Gotta go!

Singin in the rain

Hello folks!

Har ar det great. Regnar lite idag, men da blir det museum och/eller shopping. Hotellet ar toppen, och skont att bo i lugna finansdistriktet (inte langt fran Ground Zero). Igar var vi i Brooklyn pa lite sightseeing och gick sen till Brooklyn Botanic Garden dar det var japansk festival, med sjukt mycket folk, blommande korsbarstrad och mangder av andra vackra blommor.

Annars har vi akt buss-sightseeing bade uptown och downtown, druckit ol och kakat koreanskt (grillat vid bordet) med Daniel Klaar och hans farsa, hangt i Central Park och fatt ta skydd fran en askskur under ett valv med hundratals andra glada NY-besokare.

Stan ar vanligare (med prickar over a:et) och manskligare an vantat, amerikanerna trevliga, husen sa hoga som man tror, det valler upp anga ur brunnarna, tunnelbanan funkar fint och pengarna rullar.

Heading out now. See ya.

At location, feeling fine!

Framme, landade och hyfsat utsovda. Har i New York ar det storsta problemet att valja bland allt man kan gora. Svart!! (Med prick over a:et)

Nu ger vi oss ut pa gatorna och tittar pa alla myllrande manniskor, och kanske en och annan sevardhet. Vi far se, har bara luddiga planer an sa lange. Men vad gor val det? Vi ar antligen har, och har en hel vecka pa oss.

Keeping you posted.

U