Jag har alltid varit harig när det kommer till sylvassa nålstick. Svimmade av en spruta i femman och fick tillbringa den efterföljande lektionen i vilrummet bakom klassrummet. Sen dess har jag visserligen tagit de sprutor jag tvingats till, men motvilligt och med svetten lackandes.
Därför kan det tyckas galet att jag de senaste veckorna låtit en kvinna sticka mitt huvud och mina axlar och händer fulla med sylvassa nålar. Helt frivilligt.
Senast i förmiddags låg jag på britsen medan nål efter nål borrade sig igenom huden och sedan fick sitta kvar där i en halvtimme. Första gången det hände, för några veckor sen, råkade "stickaren" bara sätta en i min hand, fast hon hade lovat "okej, inga nålar, bara akupressur" strax innan.
Råkade? Yeah, right. Hon var slug, den rackaren. Och förtroendeingivande. Det är därför jag låtit henne hållas och till och med utökat stickandet till, jag tror det var, tio nålar idag.
Och det har varit värt varenda stick. Trots att jag just befunnit mig på resande fot med ett rätt späckat program i över en veckas tid (vilket i normala fall innebär att huvudvärken kommer lika säkert som spam i inboxen) så har jag inte haft en gnutta värk på två veckor. Inte en tablett. Varken värstingarna mot migrän eller de mildare mot allmän huvudvärk. Inte ens en löjlig Ipren.
Dagens behandling var därför den sista. Nu är det meningen att huvet ska hålla sig i trim av sig själv, med hjälp av regelbunden avslappning.
Håll tummen. Eller nålen i högsta hugg. Moahahaha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar