"Nej för fan" - ingen råntext kommer

Sitter i väntans tider. Har väntat sen halv sju nu på TT:s text om värderånet. De har skickat ut 21 deltexter under dagen, men huvudtexten, den som ska toppa inrikessidan i morgondagens Extra, lyser starkt med sin frånvaro. Ringde dem för en halvtimme sen. "Jo för fan", den var på väg....

F5:ar vårt inflöde från dem ungefär varannan minut, men "nej för fan", den kommer inte. Vill bara få dunka ihop sidan och gå hem sen. Ska jobba dag imorrn, efter fyra kvällspass. Får dock skylla mig själv, har bytt med Daniel så att jag ska kunna gå på min gitarrlektion på kvällen. Ser fram emot det.

Efteråt blir det utgång med jobbet. Durken, öl, prat och avtackning av Angelica, som slutar sitt vik den här veckan. Sen kommer Elin tillbaka, efter ett års mammaledighet. Ska bli roligt att ha henne på redaktionen igen!

Nej, nu är det dags att uppdatera TT igen. Håll tummen.

Blåsta politiker

Tolv riksdagspolitiker nappade på erbjudandet om lyxresor och femrättersmiddag. Sen blev de blåsta av Mr Aschberg:

Kolla in hur, här.

Gold and beautiful

Hollywoodundret Agnes Nicole om The gold and the Beautiful:
"I got a lot of questions about Where can we see it, Can we buy it? People are really anxious to be able to see it now."

Nyfiken va? Kolla in här.

Tystnad, tagning

Nu kan det få börja. Årets filmäventyr i Hörsalens mörker. Inhandlade tre biljetter idag: Bröllopsfotografen, Apan och Slumdog millionaire. Men jag siktar på att hinna se betydligt fler rullar än så under årets Flimmerfestival här i Norrköping. Himla synd att man måste jobba också under dessa tio magiska dygn, annars hade jag lätt flyttat in med duntäcke och kudde i salongen.

På fredag smäller karamellen.

Tack för den

En riktig toppenhelg lider mot slutet.

Den innehöll bland annat skogstur (ja, jag vet att det börjar bli tjatigt), gitarrkväll, öl, cider, dans och rejäl baksmälla. Dessutom kultur, folkvimmel, fotojobb till tidningen och häng med vännerna från Trollhättan. I dag kompletterat med bildredigering och därefter supertrevlig lunch med nämnda vänner hemma hos oss.

Kan sammanfatta nuvarande sinnestillstånd med orden mätt, trött och tacksam.

Tackar alla inblandade för dessa sköna dagar. Livet är gott.

Slutskördat

Tre kantareller. Tre stycken. Det blev skörden idag. Visserligen tillbringade jag den mesta tiden i bilen jag lånat av generösa jobbarkompisen Eva, eftersom Uffe tagit vår till Dalarna, men trots allt blev det en promenad bland mossor och träd som alltså inte gav resultat. Det var kul ändå - åkte lite vilse ett tag. Har karta med mig, en nyinköpt terrängkarta över Norrköpings omnejd, men småvägar är lätta att förväxla.

Till slut kom jag dock ut på en väg jag åkt när jag letat svamp längre sydost ut. Kände igen mig och blev glad över att snart ha koll på snart sagt hela området från Simonstorp bort till Krokek. Typ. Gillar att lära mig hitta, det får mig att känna mig ännu mer hemma i trakten. Dessutom ser jag ideligen nya stugor och sjöar som lockar inför eventuellt framtida inköp. (Inte sjö då, bara stuga nära sjö).

Tror hur som helst att det är dags att lägga ner svampletandet nu. Antingen för några veckor tills det regnat ikap, eller för gott, om regnet uteblir. Älskar att vara i skogen ändå, men jakten har sin viktiga del, och kan man inte skjuta bytet så...

Fortsätter dagen med tvätt, dammsugning och sen förhoppningsvis och troligen gitarr och sång.

Späckat

Helgen ser ut att bli späckad värre. Gitarrkurs imorrn kväll, skogen på fredag, mer gitarr och sång - samt öl - på kvällen, kulturnatt med Sulan, Christian och Uffe större delen av lördan inklusive lite fotojobb till tidningen och som avslutning häng med S och C ELLER brorsan och lilla Anna på söndag.


Måste knyta mig nu, så att jag orkar med allt detta roliga.

Krönika. Hjälp mig!

Det har blivit min tur att skriva fredagskrönikan i Extra på fredag. Känner dock hur huvudet bultar hårt, blodtrycket är spränghögt inne i skallen. Hjärnan funkar... så där. Kanske reder det sig tills på torsdag. Men annars: Tar tacksamt emot idéer av alla de slag. Vad ska jag skriva om? Hjärnmos?

Jag, en spelnörd

Jag skäms över att erkänna det, men jag är fast i Farmvilleträsket sen några evckor tillbaka. Facebookspelet där man bygger upp en bondgård med djur, grödor, träd och lagårdar. Växtligheten ska sedan skördas och ny ska sås. Kossorna ska mjölkas, granngårdarna besökas.

Spelet är egentligen helt hjärndött, men det är just därför jag spelar. En stunds tidsfördriv, en stunds verklighetsflykt.

Jag föredrar egentligen mer avancerade spel. Problemet är bara att jag så lätt fastnar i timmar. Som fritidsunge drunknade jag i Giana sisters och senare i Super Mario. I mitt vuxnare (?) liv har jag i perioder ägnat mig intensivt åt Worms, Quake, Black & White och det som jag kört ner mig i längst - Age of mythology.

Mycket spelande har dock en tendens att inkräkta på annat, som samlivet. Så därför har jag förr eller senare lagt ner mitt tokspelande. Har hört alltför många exempel på killar, för det är ju i regel de, som sabbat sina förhållanden på grund av det ena eller andra spelet. Av den anledningen sålde jag det World of warcraft jag fick av ett par kompisar i julklapp för några år sen - innan jag ens testat det. (De var själva fast i träsket, men båda spelade, så de lyckades hålla ihop. Min sambo skulle däremot aldrig få för sig att lägga tid på nåt sånt.)

Men nu börjar till och med det fåniga lilla Farmville att irritera sambon. "Måste du hålla på med det? Vad tråkig du är!" sa han nyss, och gick trumpet ut i köket.

Ska gå efter honom strax. Nu när hönornas ägg är omhändertagna och paprikorna skördade...

Ateisten i mig

Det har hunnit gå många år sen jag gick ur kyrkan. Jag vill inte vara med i något parti, förening eller annan sammanslutning som baseras på något jag inte tror på eller identifierar mig med. Jag är ateist och nöjd med det. Men hade jag fortfarande varit kvar så hade jag gått till valurnan idag. Lagt min röst på andra än sverigedemokraterna.

Istället upplevde jag en annan form av andlighet i morse. I skogen, bland svamp, mossa, fåglar och krispig luft som är lätt andas. Som varvar ner, som får mig i harmoni. Nöjd så.

Sånt som berör

Åh, måste ge ett filmtips. Och ett bokdito:

I taket lyser stjärnorna.
Om Jenna som håller på att förlora sin mamma i cancer. Hur hon förvandlas från tönt till tuff - och modig - tonåring. Hur hon till slut vågar se sanningen i vitögat. De kommer inte att åka till Thailand. Mamman kommer att lämna henne. Hur poppis-Ullis visar sig vara den bästa av vänner. Hur stjärnorna kan lysa trots att livet är orättvist och ibland outhärdligt.


Boken sen: Dyngkåt och hur helig som helst.
Mia Skäringer är som en varm, pulserande, skitig, snygg, rolig och framför allt livs levande vän. Boken är hennes krönikor och hennes blogg samlade mellan bokpärmarna. Jag väntar redan på hennes nästa steg, som jag tror är en show där hon är lika kompromisslöst äkta som i boken. Naken, stolt, stark och med integritet. Vilken kvinna. (Bokomslaget är lånat från Frank förlag, som ger ut den.)

För övrigt har jag just fått Winnerbäcks nya i brevlådan och ska ta svängen förbi Ica och hämta ut hans bok 112 sånger nu på lunchen. Sen åker guran fram. Får återkomma om vad jag tycker om skivan.

Fridolin, Lovisa, skogen och en termos choklad

Vaknade efter en ovanligt drömlös natt och undrade var jag var. Jaha, hemma i min egen säng igen, efter en natt i svajande hängmatta i Sundbyberg. Drog på mig och mitt eventuella uppstigande i en halvtimme. Sen: ett sedvanligt så kallat Ulla-ryck (namngett av Uffe, syftandes på en viss likhet mellan mig och min mor Ulla, saker görs gärna hastigt, energiskt och en aning plötsligt)...fick mig till slut ur bädden.

Bacon och ägg stektes, men det var för tidigt att äta. En halv termos choklad som komplement. Ner med käket i korgen. Ner också med kniv, karta, kompass och vatten. Stövlarna i ett stadigt grepp i andra handen. Termosen nerkörd i stövelskaftet.

En halvtimmes bilfärd norrut. Solstrålar i ansiktet, P3 med min gamla Danmarkspluggkompis Lovisa intervjuandes Bob Hansson i radion. Parkera.

Trampandes i min egna fotspår från förra veckan. Svampen fanns kvar. Vissa hade växt, andra stannat, bleknat och torkat. Plockade det jag fann. Kantareller här och var. Också de fnösketorra. Vissa maskangripna. Det blev en kort sväng.

I bilen hem, Lovisa intervjuar Gustav Fridolin i stället under vinjetten Lovisas mottagning. Hon är bra, gillar henne. Gillar Gustav också. Lovisa har en teori om att han antingen är fejklyckad, eller haft osedvanlig tur i livet, glidit fram på räkmacka. Han tar det fint. Kan se genom radion hur han avväpnas av hennes charm, röda lockar, fräknar, intelligens.

Väl hemma. Tar en ducsh. Tar spårvagnen till jobbet. Något försenad. Omotiverad. Sitter här och bloggar.

Nu loggar jag ut. Hoppas ni har en skön dag i solen.

Tåget mot skrattet

Strax far vi till Stockholm och en kväll i humorns tecken. Klungan, Mammas nya kille-gänget, ställer sig på scen. Med långa skägg, vackert norrländskt klingande dialekter och rätten att roa publiken, oss.

Imorrn hinner jag dessutom med en låååångfika med töserna A och A på Kulturhuset. Najs blir det.

Det här med tonika alltså

Så där ja. Då vet man vad tonika, subdominant och dominant är. I musikens värld, gitarrens universum. På ett ungefär.

Gitarrkurs del två har alltså startat. Mycket trevligt. Nu blir det till att plåga livet ur grannens (gitarristens) öron igen! Hehe.

Den älskade pigan Alida Johansson

Jag brukar drömma skruvade, smått sjuka drömmar. I alla fall tycker min käre sambo det. För mig är drömmarna visserligen ofta bisarra, men ändå normala och sällan alltför svårtolkade.

I natt vaknade jag kallsvettig igen. Jag hade drömt om farmor. Min älskade, älskade farmor som hunnit bli 89 år och fortfarande bor kvar i radhuset utanför Eskilstuna med min lika gamla och lika älskade farfar. Men farmor är dement nu. Det blir sämre för varje vecka. Hon drara samma historia om och om igen, den om hur hon arbetade som piga hos elaka fru Stål, då på 30-talet innan hon blev hemmafru och så småningom födde åtta barn, varav min pappa är nummer tre. Hon tror alltid att farfar är nån annanstans än där han verkligen är. Hon glömmer namn och vad hon gjort för en timme sen. Hon lagar inte mat och städar längre.

I drömmen hittade jag henne liggande i ett dike på mörka kvällen, bara en bit bort från radhuset. Jag hoppade ut ur bilen som jag åkte i. Ville hjälpa henne upp. Men hon sprang därifrån. Sprang med sin beniga, krumma kropp. Det gick fort. Hon rörde sig och såg ut som Gollum i Sagan om ringen. Jag hade inte en chans att hinna ikapp.

Upp i ett träd i dungen klättrade hon i en rasande takt. Flera meter upp. Jag ropade på henne. Men hon lyssnade inte. Istället kastade hon sig handlöst mot marken, med ryggen neråt. Hon landade på asfalten. Ljudet när hon slog ner var vidrigt och obeskrivbart.

Jag hann äntligen fram, men hon låg där och skakade sina sista skakningar. Jag tog hennes hand och försökte nå fram till henne. Sa "Det är jag, Ullis" gång på gång. Jag försökte behärska min gråt, min förtvivlan. Ville lugna henne, den sista stunden av hennes liv. Efter en stund fick jag ett svar: "Ullis, är det du?" Hon lät lugnare. Lugn. Jag kände igen hennes kära, lite raspiga röst.

Sen dog hon.

Jag ringde henne idag, efter drömmen. Ville höra om hon hade haft en sån där urspårad dag när hon inte vet ut eller in. Eller om det varit en mildare dag, där hennes gamla jag kikat fram. En sån när hon suttit på altanen och fortfarande, i små doser, kunat känna nån slags glädje över att vara vid liv.

Det lät som det var en mellandag. Det var mulet så hon hade inte suttit ute. Men hon lät glad över att jag ringde. Hon sa att Arne, farfar, var på fotboll. Lite senare hade hon ändrat sig, nu var han istället hemma hos min farbror Danne. Jag gissar att han i själva verket var i skogen och plockade bär eller svamp. Det gör han mest varje dag, min stålfarfar. På vintern pimplar han flera gånger i veckan.

Hans kropp och huvud har inte svikit än, som hennes. Men det tär på honom. Tär att leva med någon som man inte längre känner igen. Någon som är främmande i sig själv och för sin omgivning. Någon som inte vill leva längre, och som inte velat göra det på många år nu.

Älskade farmor. Jag skrämdes av drömmen om dig inatt. Den gjorde ont. Men det fanns också något försonande med den. Du behövde inte längre lida och jag fick hålla din hand i min och säga till dig hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag kommer sakna dig, när du väl får somna in.

Tack för att du varit världens bästa farmor, pigan Alida Johansson.

Världens bästa Anna Anka

Dagens citat:
"Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker".

- Anna Anka, underskattat intelligent lyxhustru, som får mig att se på TV3 för första gången på åratal och som skrivit en überhumoristisk artikel på:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/16/jag-vill-bli-en-forebild-svenska-kvinnor

Vid liv

Jag har inte dött. Mår bara lite tjyvtjockt. Återkommer när det klarnat.

Passion

Beslutet

Åh, vad skoj det är att städa. Och diska. Måste vara meningen med livet. Nu lägger jag ner skiten och drar på mig skogsstövlarna istället. Det här duger inte på en ledig dag.

Halvtomt eller halvfullt glas?

Lägenheten är en sanitär olägenhet, håret gråare än nånsin, tröttheten förlamande, axeln värker, semesterdagarna har krympt till ett minimum på kontot när de som bäst behövs och blommorna har gulnat på balkongen.

Men.

Jag tar itu med städningen imorrn, ny hårfärg sitter i just nu, sängen ropar på mig, värken lättar nog med vila, jag har fått njuta av åtta dar i New York och fem veckors sommarledigt och har ändå fem sex dar kvar och det finns nya blommor att köpa.

Vilken tur.

Tid som går

Håhåjaja, vad knäpp man kan vara som nattsuddar, fast man var upp klockan sju i morse. Eller är det kanske just därför? Övertröttheten har tagit över...

Vad gjorde man med all tid man hade innan internet fanns? Innan Facebook, innan mejl, Youtube, SVT Play, Blogger?

Förmodligen sov man mer och bättre. Minns knappt, eftersom jag som nämnts är övertrött.

Dags därför att göra sambon sällskap i sängen. Han verkar tryna som en gris i rummet intill, medan jag slösar tid vid datorn. Vem är smartast? Ska bara ta en titt till på Fejjan och kanske en på Hemnet. Var flera dar sen senast!

Om jag inte varit trött så...

Jag skulle kunna berätta om min dag. Besöket hos sjukgymnasten som ska få mig att förstå och lyssna av min kropp bättre, det onödiga men ändå schyssta nyinköpet av kläder på HM, mötet med medeltidsentusiaster i Söderköping, vrålet jag spydde ur mig över den stressande usla fotodatorn på jobbet, lyxlunchen jag åt med kollegan Eva i solen, värmen i kroppen när jag fick beröm av en annan jobbarkompis för ett reportage jag skrivit, glädjen över att höra sambons röst i luren nyss och förväntan inför att åter bege mig ut i svampskogen imorrn bitti.

Men jag är för trött och måste knyta mig, så jag avstår.

;-)

Plink, plink

Nästa vecka drar gitarrkurs del två igång för min del. Ett tag såg det ut som att det inte skulle bli nåt, men idag löste det sig. Tack vare schyssta jobbarpolare som tar mina kvällspass på torsdagar så kommer jag nu kunna plinka vidare - den här terminen dessutom tillsammans med min kompis Terese.

Ska bli skitkul!

Läckraste fingrarna

Jag har världens läckraste fingertoppar! Speciellt tummarnas.

Där har hundratals taggsvampar, kantareller, soppar, trattkantareller och svarta trumpetare satt sina spår under helgens fyra (!) plockpass. Och inte lär de suddas ut de närmsta dagarna. Spåren alltså.

Zlatan gjorde just mål...

...med bara sekunder kvar på matchen. De andra skrek av glädje inifrån vardagsrummet. Själv sitter jag här och kollar Fejjan, skickar nåt mejl och laddar för morrondan.

Jag måste erkänna att jag bara har en sak i huvet just nu: Jag är helt, helt besatt av att plocka svamp. Idag hittade pappa och jag vansinningt mycket kantareller, trattar, taggsvamp, lite soppar och svart trumpetare. Blev smått galen där i skogen. Det var inte lika kul att rensa, men ska bli gött att äta så småningom. Fast hamstern i mig tassar fram och jag får lust att bunkra frysen full.

Imorrn hoppas jag på ännu en storskörd i Hällbyskogarna.

Doktor hjälplös har huvudbry

Jag tänker göra ett vuxet val snart. Men det är ett val som skulle kunna vara emot mina principer. Principer om rättvisa och rätten till lika vård för alla, principen att det inte ska vara den starkaste eller slugaste som vinner.

Det jag svamlar om är vårdvalet. Jag tänker möjligen göra ett aktivt val och byta bort den vårdcentral som jag tillhört de senaste två åren.

Den har nämligen sällan eller aldrig läkartider när jag ringer. Man måste vara döende för att få en. Är man inte det får man bara träffa en sköterska, som ju inte får skriva ut medicin. Och visar man sig då ha någon åkomma som måste medicineras, så får man, motvilligt känns det som, en läkartid efteråt, vilket innebär att man måste betala två gånger och att man slösat onödig tid på vårdcentral.

Fördelen är att den ligger närmast lägenheten där jag bor.

Den jag eventuellt tänker byta till ligger lite längre bort. Jag tillhörde den för några år sen, när jag bodde på söder, och vad jag minns var det enkelt att få komma till farbror doktorndär. Att den ligger längre bort är okej, så länge man inte har lunginflammation och knappt orkar gå en meter. Men hur ofta händer det?

Det är alltså snarare mina principer som får mig att tveka. Tycker att hela idén med vårdval är knäpp. Precis som jag tycker kring hela den hysteriska valfriheten, som bara får en att behöva överväga ytterligare en sak, som om man inte hade nog med val att göra... Det värsta med valfrihetskarusellen är dock att när jag, som hyfsat påläst och alert person, gör mina aktiva, lyckade val - medan nån annan med sämre föutsättningar inte gör valet, blir kvar på förlorarvårdcentralen, den kommunala skolan eller vad det nu kan vara som man inte valt bort. Min flykt riskerar att urholka verksamheten som andra måste stanna i, för att de till exempel inte har tillräckliga kunskaper i svenska språket för att ens snappa upp möjligheten att välja, eller inte har råd att köpa busskort så att deras barn kan åka till den fiiiina friskolan på andra sidan stan.

Lika vård för alla, lika förutsättningar i skolan, i arbetslivet och på övriga områden. Det är ju det som är grejen. Och om det fungerade som det borde så skulle ingen behöva välja - och riskera att göra loser-val.

Men. Jag ÄR trött på att dokton inte kan komma.

Vad tycker ni? Rösta här intill!

Svårreglerat

September och det råder stilla värmebölja. Koftan åker på, schalen också. Två sekunder senare vill jag slita av mig varenda tråd på kroppen. Förkylningen spökar med temperaturreglaget och luften står stilla på redaktionen. Väl hemma blir lägenheten som alltid är mörk, alltid sval, en välsignelse. Jag kryper in under täcket och lyckas ändå hålla tempen på lagom nivå. Nu kurar jag där tills imorrn.