Jag, en spelnörd

Jag skäms över att erkänna det, men jag är fast i Farmvilleträsket sen några evckor tillbaka. Facebookspelet där man bygger upp en bondgård med djur, grödor, träd och lagårdar. Växtligheten ska sedan skördas och ny ska sås. Kossorna ska mjölkas, granngårdarna besökas.

Spelet är egentligen helt hjärndött, men det är just därför jag spelar. En stunds tidsfördriv, en stunds verklighetsflykt.

Jag föredrar egentligen mer avancerade spel. Problemet är bara att jag så lätt fastnar i timmar. Som fritidsunge drunknade jag i Giana sisters och senare i Super Mario. I mitt vuxnare (?) liv har jag i perioder ägnat mig intensivt åt Worms, Quake, Black & White och det som jag kört ner mig i längst - Age of mythology.

Mycket spelande har dock en tendens att inkräkta på annat, som samlivet. Så därför har jag förr eller senare lagt ner mitt tokspelande. Har hört alltför många exempel på killar, för det är ju i regel de, som sabbat sina förhållanden på grund av det ena eller andra spelet. Av den anledningen sålde jag det World of warcraft jag fick av ett par kompisar i julklapp för några år sen - innan jag ens testat det. (De var själva fast i träsket, men båda spelade, så de lyckades hålla ihop. Min sambo skulle däremot aldrig få för sig att lägga tid på nåt sånt.)

Men nu börjar till och med det fåniga lilla Farmville att irritera sambon. "Måste du hålla på med det? Vad tråkig du är!" sa han nyss, och gick trumpet ut i köket.

Ska gå efter honom strax. Nu när hönornas ägg är omhändertagna och paprikorna skördade...