Fullfjädrad gitarrvirtuos...

Efter tre terminers gitarrkurser undrar jag fortfarande hur pass illa det låter från vår lektionssal, för den som är van guraspelare. Idag satt jag och mina två spelkompisar och tragglade ett treackordigt blueskomp till You ain´t nothing but a hound dog. I 45 minuter. Stackars läraren Jonas höll säkert på att somna, fast han dolde det väl.

Men vi tre har roligt. Vi ligger dessutom på samma nivå, så det är en perfekt grupp. Nu har vi bara två gånger kvar, sen vet jag inte när det blir tillfälle att fortsätta kursa och utveckla spelandet. Gäller att hålla liv i det jag lärt mig hittills. Det är betydligt mer än jag tror - när jag tänker efter. Otålig som jag är får jag påminna mig om vad jag kunde i januari 2009 och vilken resa jag faktiskt gjort sen dess.

De som stoppar fingrarna i öronen utanför vår spelsal skulle bara veta hur det lät då. ;-)

Revival of the Gura

På torsdag är det åter dags. Gitarren ska fram och lärar-Jonas kanske förväntar sig att vi repat regelbundet sen sist, innan jul. Det kanske de andra i gruppen har. Inte jag. Inte sen innan jul har jag plockat ut guran ur nylonfodralet.

Varför inte? Lathet, mest. Och lite oinspirerad, eftersom det började bli lite för svårt de sista lektionerna innan jul. Krävs mer jobb nu för att hänga med. Barré kombinerat med snabba, svåra byten. Reggaetakt uppå det och det blev för mycket.

Men nu ska jag göra mig redo igen. Möta motståndet. Kämpa på. Går det ändå inte tipptoppbra så får man acceptera att det bara blir så där. Det blir i alla fall.

Så nu plockar jag fram min spanjor och pärmarna fulla med låtar. Spetsa öronen.

Torsdagkväll och jamsession på Slottsgatan

Vi hade precis satt oss till rätta på den gigantiska vardagsrumsmattan. Terese slängde fram sin låtpärm och slog an ett a-moll. Jag greppade halsen på min Juanita. Då upptäckte jag det. Sjätte strängen var av. Jag spelade senast igår kväll. Då var den hel. Nu var den av.

Jag plockade bort resterna. Som tur var så hade brottet skett nära nedersta fästet. Det kanske gick att fixa? Sjuksköterskan bad mig hämta en pincett och tillsammans knepade och knåpade vi för att få till det. Fäste i ena änden. Lirkade in det som återstod av strängen rätt i andra änden, skruvade, drog åt. Så där ja. Sedan: Satte pekfingret på nedersta fästet. Fjoooooooooooongjongjong! Strängen lossnade och piskade till min hand. Fuck.

Fick köra femsträngat. Plock gick bara på d- och a-ackord, typ. Glöm g och e-moll. Det fick bli utan plock. Att kompa gick hyfsat ändå. I en timme och fyrtiofem minuter rev vi av läxan i boken och öste loss med Winnerbäck, Lundell, Sundström och Oasis. Terese snabbast och säkrast. Jag hängde på så gott jag kunde. Kul var det och vi fick inte ens ont i fingrarna. De börjar bli härdade nu.

Imorrn knallar jag förbi musikaffären och köper ny sträng. Och en extrauppsättning så att jag är garderad när nån ryker nästa gång. Det går hett till.

Tack för den

En riktig toppenhelg lider mot slutet.

Den innehöll bland annat skogstur (ja, jag vet att det börjar bli tjatigt), gitarrkväll, öl, cider, dans och rejäl baksmälla. Dessutom kultur, folkvimmel, fotojobb till tidningen och häng med vännerna från Trollhättan. I dag kompletterat med bildredigering och därefter supertrevlig lunch med nämnda vänner hemma hos oss.

Kan sammanfatta nuvarande sinnestillstånd med orden mätt, trött och tacksam.

Tackar alla inblandade för dessa sköna dagar. Livet är gott.

Slutskördat

Tre kantareller. Tre stycken. Det blev skörden idag. Visserligen tillbringade jag den mesta tiden i bilen jag lånat av generösa jobbarkompisen Eva, eftersom Uffe tagit vår till Dalarna, men trots allt blev det en promenad bland mossor och träd som alltså inte gav resultat. Det var kul ändå - åkte lite vilse ett tag. Har karta med mig, en nyinköpt terrängkarta över Norrköpings omnejd, men småvägar är lätta att förväxla.

Till slut kom jag dock ut på en väg jag åkt när jag letat svamp längre sydost ut. Kände igen mig och blev glad över att snart ha koll på snart sagt hela området från Simonstorp bort till Krokek. Typ. Gillar att lära mig hitta, det får mig att känna mig ännu mer hemma i trakten. Dessutom ser jag ideligen nya stugor och sjöar som lockar inför eventuellt framtida inköp. (Inte sjö då, bara stuga nära sjö).

Tror hur som helst att det är dags att lägga ner svampletandet nu. Antingen för några veckor tills det regnat ikap, eller för gott, om regnet uteblir. Älskar att vara i skogen ändå, men jakten har sin viktiga del, och kan man inte skjuta bytet så...

Fortsätter dagen med tvätt, dammsugning och sen förhoppningsvis och troligen gitarr och sång.

Späckat

Helgen ser ut att bli späckad värre. Gitarrkurs imorrn kväll, skogen på fredag, mer gitarr och sång - samt öl - på kvällen, kulturnatt med Sulan, Christian och Uffe större delen av lördan inklusive lite fotojobb till tidningen och som avslutning häng med S och C ELLER brorsan och lilla Anna på söndag.


Måste knyta mig nu, så att jag orkar med allt detta roliga.

Sånt som berör

Åh, måste ge ett filmtips. Och ett bokdito:

I taket lyser stjärnorna.
Om Jenna som håller på att förlora sin mamma i cancer. Hur hon förvandlas från tönt till tuff - och modig - tonåring. Hur hon till slut vågar se sanningen i vitögat. De kommer inte att åka till Thailand. Mamman kommer att lämna henne. Hur poppis-Ullis visar sig vara den bästa av vänner. Hur stjärnorna kan lysa trots att livet är orättvist och ibland outhärdligt.


Boken sen: Dyngkåt och hur helig som helst.
Mia Skäringer är som en varm, pulserande, skitig, snygg, rolig och framför allt livs levande vän. Boken är hennes krönikor och hennes blogg samlade mellan bokpärmarna. Jag väntar redan på hennes nästa steg, som jag tror är en show där hon är lika kompromisslöst äkta som i boken. Naken, stolt, stark och med integritet. Vilken kvinna. (Bokomslaget är lånat från Frank förlag, som ger ut den.)

För övrigt har jag just fått Winnerbäcks nya i brevlådan och ska ta svängen förbi Ica och hämta ut hans bok 112 sånger nu på lunchen. Sen åker guran fram. Får återkomma om vad jag tycker om skivan.