Gittan Hjärnsläpps hantlangare

Jag sitter med ett vykort i handen. Inget märkvärdigt med själva kortet, ett gratiskort från Forex.
Men någon har bemödat sig med att skicka det till redaktionen, till mig.

"Ni på Extra Ö har blivit lurade som bonnläppar. Journalister blir ni om 120 år", står det att läsa.

Anledningen är att jag skrev om Alexander Bengtsson, journalist, författare, debattör och föreläsare för antirasistiska stiftelsen Expo, i förra veckan. Han var i Norrköping och föreläste för gymnasieungdomar om Sverigedemokraternas historia och nuvarande politik och jag passade på att snacka med honom om detta svarta ämne.

SD:s länsordförande Markus Wiechel fick även kommentera det Bengtsson sa om partiet.

Bengtsson hamnade på förstasidan, med rubben "Han varnar för SD:s framgångar", vilket han ju också gjorde. Han räknar kallt med att de kommer in i riksdan och att övriga politiker och vi inom media kommer bli tagna på sängen.
Chockade över att ett främlingsfientligt parti tagit sig in.

Jag citerar kortet igen: "Dagens omslagspojke Alexander B är troligen en av Gittan Hjärnsläpps hantlangare. På detta försåtliga vis lurar han den ena redaktionen efter den andra."

Jag ska rama in kortet.
Tar det som en komplimang.

För ingen, ingen kan tvivla en sekund på SD:s främlingsfientlighet.
Ta bara en titt på deras valpropagandafilm, om ni inte redan sett den.

Slutredigerat för i år

Jag har skaffat mig ett liv igen.
Meaning:
Jag ska knappt redigera en sida till på tidningen i år.

Det innebär: Ingen superstress för mig när vi nu på redigeringsfronten plötsligt ska få ihop TVÅ tidningar, dessutom i ny layout, vilket inte sätter sig över en natt.
Och det innebär: dagjobb, inte sena kvällar.

Jag tog beslutet igår och det är lika mycket mitt som bäbisen i magens.

Har haft obehagliga sammandragningar varje kväll och svårt att sova varje natt sen i söndags.
Det är förstås ingen slump att jag just dessa kvällar redigerat. Och då bara EN tidning, men med samma bemanning som ska hinna med både Extra och Uppsalatidningen 18minuter från och med nu på söndag.

Tack vare superbussiga kollegor så har jag fått byta bort samtliga redigeringspass på vardagar under de sex veckor jag har kvar att jobba, innan jag går hem på obestämd tid.

Tack Angelica!
Tack Ida!
Ni får mig att må så mycket bättre!

Nu blir det reporterpass - på dagtid - för hela pengen framöver. Förutom på söndagspassen, men det pallar jag.

Visst. Jag gillar egentligen att redigera. Gillar att bygga, planera, sätta rubbar, välja bilder och jobba med något nästan estetiskt.

Men jag valde inte det här yrket av den anledningen från början.

Och jag väljer hälsan före allt annat.
För mig.
Och allra, allra mest för den lille/a.

Fort OCH långsamt

Tiden går så jäkla fort! Och sååå långsamt.

Fort när jag ser att jag inte skrivit nåt här på dryga veckan.

Sakta när man går i väntans tider.

Jag väntar på att Uffe (33 imorrn!) ska koma hem från sommarjobbet i Visby. Det är så tomt hemma.

Men allra mest väntar jag, vi, på pysen i magen. Vem är h*n?! Spänningen stiger.

En bagatell jämfört med det stora som väntar: Vi har börjat redigera Extra i sin nya form. Andra kvällen idag. Dags att gå hem nu. Trött, men betydligt nöjdare än igår, som var superstressig. Det tyckte inte bäbisen om.

Att man redan påverkar så mycket. Värt att tänka på.

Pappa!

Vad mina föräldrar måste ha läst för mig och brorsan när vi växte upp. Inventerade mitt barnboksförråd hemma hos dem i veckan, och nästan varenda bok fick mig att utbrista "Den här var en favorit!".

"Vi läste för er varje dag", sa mamma.

"Ja, de där har man tragglat många gånger", sa pappa, och tilla att han ju var hemma med oss i tolv år.

Inte många pappor, speciellt inte under 70- och 80-tal, som kan säga så.

Min pappa hade uppehållstjänst som fritidsgårdsföreståndare i dessa tolv år. Ungefär från att brorsan föddes 1974 till att jag fyllde tio, 1986. Hemma på dagarna. Hemma under flera sommarmånader. Han blev inte rik, men han gjorde oss glad.

För oss var han pappan som gräddade pannkaka i grönrutigt huckle, tog med oss till skogen och, inte minst, läste sagor.

Och han blev ofta hela hyreshuskvarterets lekpappa. Satt i sandlådan med ett gäng ungar, eller åkte pulka i backen med en skock. Ingen annan pappa var hemma överhuvudtaget, så vitt jag minns.

1986 det slut på kvälls- och deltidsarbete och farsan började istället jobba som fritidsföreståndare på fritiset där jag själv tillbringade tre år. På dagtid alltså.

Mamma å sin sida gick tillbaka till jobbet på förskolan redan när vi bäbisar blivit halvåret. Nån måste försörja familjen.

"Jag ångrar att jag inte var hemma längre, men det var ju så det var då", säger hon idag. På kvällarna var hon ju istället ensam med oss, när pappa var på fritidsgården och tog hand om andras barn. Så nog var hon där alltid.

Så. Det är förmodligen inte så konstigt att jag har den relation jag har till båda mina föräldrar idag. Att jag kan prata om allt med både mamma och pappa.

Båda har funnits där.

Det gör mig glad, rörd och inspirerad.

Och det gör det nog betydligt lättare för mig att lämna över föräldraledigheten nästa år, även om jag misstänker att jag inte vill något hellre än att få vara med mitt barn.

För vi är helt överens: Uffe ska ha halva föräldraledigheten.
För barnets skull.
För sin egen.
Och för vår.

Jag vet vad det är värt.