Pappa!

Vad mina föräldrar måste ha läst för mig och brorsan när vi växte upp. Inventerade mitt barnboksförråd hemma hos dem i veckan, och nästan varenda bok fick mig att utbrista "Den här var en favorit!".

"Vi läste för er varje dag", sa mamma.

"Ja, de där har man tragglat många gånger", sa pappa, och tilla att han ju var hemma med oss i tolv år.

Inte många pappor, speciellt inte under 70- och 80-tal, som kan säga så.

Min pappa hade uppehållstjänst som fritidsgårdsföreståndare i dessa tolv år. Ungefär från att brorsan föddes 1974 till att jag fyllde tio, 1986. Hemma på dagarna. Hemma under flera sommarmånader. Han blev inte rik, men han gjorde oss glad.

För oss var han pappan som gräddade pannkaka i grönrutigt huckle, tog med oss till skogen och, inte minst, läste sagor.

Och han blev ofta hela hyreshuskvarterets lekpappa. Satt i sandlådan med ett gäng ungar, eller åkte pulka i backen med en skock. Ingen annan pappa var hemma överhuvudtaget, så vitt jag minns.

1986 det slut på kvälls- och deltidsarbete och farsan började istället jobba som fritidsföreståndare på fritiset där jag själv tillbringade tre år. På dagtid alltså.

Mamma å sin sida gick tillbaka till jobbet på förskolan redan när vi bäbisar blivit halvåret. Nån måste försörja familjen.

"Jag ångrar att jag inte var hemma längre, men det var ju så det var då", säger hon idag. På kvällarna var hon ju istället ensam med oss, när pappa var på fritidsgården och tog hand om andras barn. Så nog var hon där alltid.

Så. Det är förmodligen inte så konstigt att jag har den relation jag har till båda mina föräldrar idag. Att jag kan prata om allt med både mamma och pappa.

Båda har funnits där.

Det gör mig glad, rörd och inspirerad.

Och det gör det nog betydligt lättare för mig att lämna över föräldraledigheten nästa år, även om jag misstänker att jag inte vill något hellre än att få vara med mitt barn.

För vi är helt överens: Uffe ska ha halva föräldraledigheten.
För barnets skull.
För sin egen.
Och för vår.

Jag vet vad det är värt.