Ur dvalan

Håhåjaja, det var visst ett par veckor sen jag gav ett livstecken ifrån mig. Så här kommer ett nytt. Men that´s tyvärr it för nu. Den lilla novemberenergin jag har räcker visst inte till för att blogga.

Men återkommer när ni minst anar. Var så säkra.

Återgår nu i dvalan och tänder några ljus för att lysa upp i det kompakta mörkret.

Konsult i fettätning

Han kom farande lika plötsligt och rörde sig lika effektivt som han brukar. Stövlade in på mitt rum och plockade raskt bort varenda pinal från min besöksstol. Han satte sig på den och rullade fram den till andra sidan av mitt skrivbord. Sen böjde han sig fram, på sitt intensiva sätt. Jag trodde han ville prata om den iskalla temperaturen på redaktionen, men icke:

"Min fru försöker gå ner i vikt. Hon tränar och tränar men inget hjälper.Har du några tips?"

Jag blev lite paff, men bara för en bråkdels sekund. Sen blev jag lika ivrig som han.

För bara några dagar sen, när vi möttes utanför redaktionen, jag på väg upp och han på väg att hjälpa någon annan med det ena eller andra, frågade han mig hur mycket jag hade gått ner. Han hade sett mig passera förbi någon dag innan det, och undrat, sa han. "Fjorton kilo", svarade jag, och varken kunde eller såg någon anledning att dölja glädjen och stoltheten.

"Ja, det syns verkligen", sa han då. "Och framför allt så mår jag så mycket bättre", la jag till. "Va härligt", sa han.

Sen måste han ha gått hem och berättat för frun om journalisten Ulrika som rasat i vikt av att äta så gott. Så flottigt och mumsigt, utan att träna ett dugg. Frun blev väl nyfiken och nu satt han alltså mitt emot mig och ville att jag skulle hjälpa frugan.

Gör jag så gärna. Så fort jag kommer hem så ska jag leta fram de kortfattade broschyrerna, som är en shysst introduktion till LCHF. Blir hon intresserad på riktigt så har jag ett gäng böcker att låna henne efter det.

Håller tummen för jobbets fastighetsskötares fruga och hennes lättare och smaskigare nya liv.