Jag får (fortfarande) påskveckans öknamn

När jag var liten var det tävling under påskveckan. Det gällde att inte komma upp sist ur sängen på morgonen. Minns hur jag låg och lyssnade om brorsan var på väg att kliva upp. Då sprang jag upp i allra sista stund, in på hans rum och skrek i högan sky att han blivit skärtorsdagsfis eller påskelåska. Vilken triumf.

Ingen i familjen ville åka på öknamn som askfisen, fetgrisen, dymmeloxen, skärtorsdagsfisen, stumpen eller nämnda påskelåskan. Värst var det att bli långlaten - vilket den som sov längst på långfredagen fick heta.

Jag åkte trots allt på det mesta. Var morgontrött som få. Då fick man ta att bli retad av de andra. Det var ju ändå bara på skoj. Visserligen har jag insett med åren att jag är en tävlingsmänniska i mångt och mycket, så man skulle kunna tänka sig att jag övervann sömnbehovet bara för att vinna, men icke. När det gällde att rucka på sovmorgonen så vaknade inte tävlingsinstinkten till liv. Sängen var och förblir skönast på morgonen.

I år har jag sluppit måndagens askfis- och tisdagens fetgris-titlar. De har Uffe åkt på, fast det är han lyckligt ovetandes om. Han har ingen aning om den här gamla traditionen visar det sig. Så idag när jag blev dymmeloxe var det ingen som trackade mig.

Nästan synd. Gillade den där lilla tävlingen förr.

Nån annan som haft samma tradition hemma?