Jag har blivit hånad.
För min långsamma packningsteknik, och detta med viss (eller kanske all) rätt. Hånaren var min käre sambo som låg i soffan och glodde på dumburken, medan jag for som en tätting mellan kontoret (där resväskan står), hallen (där spegeln sitter) och sovrummet (där alla kläder finns i garderoben).
Han ville att jag skulle joina honom, men jag hade minsann viktigare saker för mig:
Prova, förkasta, välja, färgmatcha, klura, lägga ner i väska, ångra sig, hitta glömt fint plagg, välja, färgmatcha, stilmatcha, rata, fundera pressa ner i väska, inse att det blir för trångt, klura, prova...
Det tog en jävulsk tid, enligt honom. Det var värt varje minut, enligt mig själv. Och jag är (i princip) klar. Inte illa för en som alltid är ute i sista minut. "Illa nog" tycker sambon, som inte begriper hur jag bär mig åt för att ta sån tid på mig.
Själv kommer han, sin vana trogen, att fixa sitt packande på högst en halvtimme. Men så är han heller inte så matchad som jag i självaste New York city.
Som om han brydde sig... Hehe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar