Klag, gnäll och misströstan

Har inte lyckats få något vettigt ur händerna sen jag började jobba förra måndan. Visserligen har vi bara kommit ut med tidningen sen nu i måndags, men ändå. Min byline lyser med sin frånvaro. Inte för att just DET stör mig. Alls. Utan för att den är ett tecken på att jag presterat, varit duktig, gjort mig förtjänt av lönen. Alla kollegorna verkar däremot vara på banan, som om inget hänt, som om de aldrig lämnat redaktionen, smakat på livet utan deadlines, teknikstrul och leveranskrav.

Själv har jag det alltså mycket trögt. Gröt i hjärnan, den gamla vapendragaren huvudvärken smyger sig på, efter att ha förskonat mig med sin frånvaro i två månader, kroppen är också trög, kvar i semesterlunken som säger manana till benen.

Så jag bloggar lite, twittrar lite, facebookar ännu mer, ringer nåt samtal, får inget napp på grejen jag tänkt göra, ger upp för lätt, misströstar, tycker synd om mig själv för att jag är fast här inne igen. Dumt, jag vet. För andra går arbetslösa och har därför inte ens haft semester. Vill inte byta med dem. Åter andra går på vik och har av den anledningen slitit hela sommaren. Min ena kollega har det så tufft hemma att han tycker att jobbet ÄR semester. Vill inte byta min sits med nån av dem heller.

Vill bara få gnälla av mig lite, (som vanligt alltså). Man FÅR mämligen känna sig ångestfylld och låglåglåg veckorna efter semestern, läste jag i bladet. Jo, för det sa beteendevetaren. Sitter därmed kvar här och klagar en stund till och väntar på att det ska gå över. Under tiden ser jag fram emot helgen, precis som jag brukar.