Prinsar som blir grodor - och vice versa

Är det inte lustigt, så säg? Ramlade över mitt ex på Ansiktsboken nyss (jo, jag var lite så där skvallrigt nyfiken, och eftersom människan har ett ovanligt efternamn så var han lätt att hitta). Känslan jag fick när jag såg hans nylle var hälften lättnad och hälften...äckel.

Jo, faktiskt. Hur fasen kommer det sig att man kan stå och välja kläder inför en fest i en timme, men välja nåt så viktigt som pojkvän, och senare sambo, i ett fyllerus kvart i tre på kårens sylta? Helt utan omdöme.

Det var i princip vad jag gjorde med honom, kan jag se så här småklokt i backspegeln. Och sen höll vi ihop i tre år.

Missförstå mig rätt. Ingen skugga ska falla över honom. Killen hade åtminstone humor och han är säkert bra på många sätt än idag. Av Facebook att döma har han i alla fall hittat en annan kvinna i sitt liv. Gott.

Men hur tänkte jag, och han, kring att vi två skulle va en lämplig kombo?

Vi var det ju aldrig då och skulle definitivt inte va det idag, nu när han sitter där i sin märkesskjorta (prydligt knäppt ända upp till halsen), kavaj, begynnande dubbelhaka (som skvallrar om girig aptit på både gåslever och konjak), och, det som äcklar mest: det mest självgoda leendet i universum. Han jobbar visst inom finansvärlden nu, som han ju i ärlighetens namn drömde om redan då. (Varningsklockorna ringde, men för döva öron.)

Ingen skugga över honom för det heller. Vi gör alla våra val och han skulle säkert garva läppen av sig om han såg mig nu i mjukisbrallor, sittandes i lantortshålan i hyresrätt och med nyss avlagd EU-röst på vänstern. (På den tiden var jag bara sosse och bodde i Hufvudstaden med honom.)

Det är bara så glasklart uppenbart vilka diametralt olika världar vi befinner oss i - och vill befinna oss i. Det ville vi då med, men båda verkar ha kommit en god bit längre på väg åt våra separata håll.

Tack för det, Daniel.

Och tack Uffe, för att du delar värderingar, säng och mysbrallevurm med mig nuförtiden.

(PS darling. Ska vi skjuta några direktörer ikväll?)