En tjurskallig far har sina poänger (min fredagskrönika i dagens Extra)

"Varför ska man åka utomlands när det finns så mycket att se här hemma?" Orden är min fars och de har ofta retat gallfeber på övriga familjen. Men så här i vulkanens tid börjar jag tänka att min träiga pappa nog inte är så dum ändå...

Vi tar det från början: Farsan flyger inte. Det är onödigt och tär på miljön. Min barndoms somrar tillbringades i ett tält någonstans i Sverige. Dit tog vi oss med buss tillsammans med andra i barn- och ungdomsföreningen, där pappa var ordförande och jag och brorsan medlemmar. Vissa somrar for familjen 120 mil norrut i bilen från Eskilstuna, för att hälsa på mammas släkt. Gott så.

Men med åren ville tre av oss pröva våra vingar. Bokstavligt. Flyga till varmare breddgrader. Den fjärde ville inte. Det pågick långa diskussioner, gärna i flera år, innan vi äntligen kom iväg till Cypern, och en gång Kreta.

Sen jag blev vuxen har flygresorna blivit betydligt fler för min egen del. Ibland långa till Thailand eller USA. Ibland korta, till Visby. "Förkastligt", enligt pappa.

Hans och mammas standardsemestrar har under tiden bestått i Norrlandsresan. Tåg eller bil en hel dag - sedan fjällvandring i Sarek och efteråt ett släktbesök, där höjdpunkten varit att käka hamburgare på "Flott-Orvar" i Jokkmokk, efter en dryg veckas torrfoderdiet. Helt i farsans smak. Det solbehov som mamma kan ha haft kvar har fått tillgodoses intill den pool som pappa byggt därhemma.

I år firar de 40-årig bröllopsdag. "En Greklandsresa i antågande", tänkte mamma, och började längta. Men. I förra veckan rullade en husbil in på tomten. Gissa vem som satt bakom ratten? Bröllopsdagen kommer nu att spenderas i Göteborg, boendes i bilen på farbrors tomt. Resten av sommaren ska de kuska runt i Norrland. Och möjligen Norge, vilket ju vore ovanligt vågat.

Men, nu skulle jag inte ironisera kring pappas beteende, även om det kan tyckas tjurskalligt. För vulkanens utbrott kan kanske ge den mest inbitne miljöignoranten en tankeställare.

Är det verkligen en mänsklig rättighet att flyga så mycket som vi gör?

Behöver vi det ens?

Eller kan vår ibland maniska upplevelsehunger tillgodoses ändå - på en fjälltopp i Lappland, eller i plurret i hemtrakten.

Fråga min pappa.