Blodsmak och stolthet

Jag fixade det!

Hade varit sugen på ett försök i flera dar, men antingen har det inte tajmat med mat och annat inplanerat, eller så har det hunnit bli mörkt.

Idag hade jag dock bestämt mig: Skynda hem från jobbet med spårvagnen, på med dojjorna och iväg.

Strunt samma att det blev lite sent på jobbet med löpmakeri, att spårvagnen inte passade in i schemat och att det tog lite tid att rota fram prylarna jag behövde.

Åtta minuter i nio gick jag nedanför Matteuskyrkans torn och noterade tiden. Sen tog jag mina första steg på ett och ett halvt år.

Jag flåsade. Naturligtvis. Jag tänkte ge upp. Jag fick håll lagom till Femöresbron. Jag blev passerad av ett par. Och ett till. Och en tjock gubbe som borde vara i betydligt sämre skick. Det började smaka blod. Jag försökte se spänstig och oberörd ut. Några rökare satt på en bänk och glodde på mig. Är helt säker på att de tänkte "Idiot".

Men, jag härdade ut. Sprang hela varvet runt Strömmen utan att stanna en enda sekund. Det gick uppenbarligen inte fort, och jag såg säkert lika plågad ut som jag stundtals var, och jag vill helst inte tänka på att jag ju har ambitionen att fortsätta med dessa dumheter även framöver.

För jag grejade det faktiskt.

(Och haha. De jävlarna som sprang om mig använde jag som harar istället. Man må vara långsam, otränad och dallrig i köttet, men inte dum.)

;-)

Färgmatchning pågår - var god stör ej

Jag har blivit hånad.

För min långsamma packningsteknik, och detta med viss (eller kanske all) rätt. Hånaren var min käre sambo som låg i soffan och glodde på dumburken, medan jag for som en tätting mellan kontoret (där resväskan står), hallen (där spegeln sitter) och sovrummet (där alla kläder finns i garderoben).

Han ville att jag skulle joina honom, men jag hade minsann viktigare saker för mig:

Prova, förkasta, välja, färgmatcha, klura, lägga ner i väska, ångra sig, hitta glömt fint plagg, välja, färgmatcha, stilmatcha, rata, fundera pressa ner i väska, inse att det blir för trångt, klura, prova...

Det tog en jävulsk tid, enligt honom. Det var värt varje minut, enligt mig själv. Och jag är (i princip) klar. Inte illa för en som alltid är ute i sista minut. "Illa nog" tycker sambon, som inte begriper hur jag bär mig åt för att ta sån tid på mig.

Själv kommer han, sin vana trogen, att fixa sitt packande på högst en halvtimme. Men så är han heller inte så matchad som jag i självaste New York city.

Som om han brydde sig... Hehe.

Ett 100-procentigt spontant New Yorkbesök

Jag har börjat ladda för New Yorkresan som börjar på onsdag kväll med att vi tar tåget upp till Arlanda och övernattar i en sardinburk där, för att hoppa på direktflyget på torsdag morgon, som för övrigt är vår ettåriga förlovningsdag.

Laddningen har hittills gått till så här:

Klippning. Jag brukar i vanliga fall vara min frisör Jennys största gäspning, kunden som kör "Same procedure as last year", men idag vågade jag. "Gör nåt nytt", sa jag, och hon var inte sen att fatta galoppen. Kändes lite obehagligt när hon började skära upp längderna i nacken, men jag har redan vant mig. Skönt med ännu kortare hår än sist, och dessutom växer min kalufs i regel i takt med ogräset, så vantrivs jag är ingen större skada skedd. Kontenta: Håret är redo för New York.

Butiksrunda: Hämtat nya linserna hos optikern. (Det har varit ett väldigt dividerande och testande fram och tillbaka de senaste veckorna, efter att optikern upptäckt att jag haft för starka linser, vilket förhoppningsvis kan förklara en del av all huvudvärk jag drabbats av.) På apoteket: Fräscha öronproppar, nya huvudvärksatabletter, skavsårsplåster och diverse burkar och flaskor att ha lagom mycket krämer och annat i. (Mina necessärer tenderar att vara enorma ändå...) En ny pocket hos bokhandlarn, lite nya strumpor att slita ut på Manhattan och en hel del annat, som bara råkar slinka med när jag befinner mig på stan med Visakortet i sällskap.

Böcker om NYC: Har jag redan fått låna i massor. Tack jobbarkompisen Eva, som varit i världens alla hörn och alltid har rätt bok för rätt ställe. Jag läser dem dock med måtta, eftersom min nya strategi är att planera mindre än minst. Allt för att det ska bli en så angenäm tripp som möjligt, för både mig och Uffe. (Gissa vem som tokplanerat nästan varje steg i Venedig, Köpenhamn, London och Thailand de senaste åren. Och gissa vem som tyckt att det blivit lite väl uppstyrt.)

Nej, i New York ska vi bara glida runt bland folk, skyskrapor och taxibilar och njuta. Fast det är klart. Vi måste ju till Coney Island, och ta färjan till Staten Island, och flyga helikopter över stan, och gå i John Lennons fotspår, och upp i minst sju skyskrapor, och shoppa loss, och besöka Ground Zero och...

Men sen ska vi bara vara. Jag lovar Uffe.

Rosa skimmer över kyrkogården

Är hemma och är sjuk idag, men det är ändå dags att skriva en rad eller två. Pallar det efter de tolv timmars sömn jag tjuvade åt mig i natt.

Var ute på Vikbolandet igår kväll, hos vännerna Jenny och Daniel. Ja, och så deras lille Love inte att förglömma. Det blev årets grillpremiär. Den firades för min del även förra året hos dem. Då var det sjukt goda hamburgare i mars. Nu lika god fläskkarré i april. Jenny guidade runt i trädgården som hör till deras sekelskiftshus. Hon var smått lyrisk över de nya upptäckter hon gör där, blommor som poppar upp där hon rensat och röjt. Buskar som får knoppar från en dag till en annan.

Det smittade av sig. Jag saknar mitt gamla jobb ibland, då när jag var kyrkogårdsarbetare hemma i Eskilstuna. Säsongsvis, oftast mellan högskole- och universitetsterminerna. Vilken ro att med P3 i öronen få gå i sin egen lilla värld och rensa ogräs och göra fint på folks gravar. På mornarna var man själv med fåglarna och dofterna i det kvarter man skötte. Men så fort man kände för lite socialt umgänge så hittade man en eller fler jobbarkompisar runt närmaste buskhörn.

Fredagsfika var en helig tillställning, (fast ingen av oss kanske trettio personer som jobbade på kyrkogården var det minsta helig... Snarare skenhelig. Vi jobbade inte ihjäl oss direkt.) På fredagsfikat gick vi till en gammal skev villa intill kyrkogården, satte oss i gräs och på bänkar, drack vårt kaffe och käkade kakor och skrattade ihop. Då var kyrkogårdslivet gött.

Idag, som journalist, tycker jag att jag har alldeles för lite tid att fredagsfika och filosofera medan jag jobbar. Påtandet bland växter gav en ro som jag inte får på samma sätt nu. Lösningen kanske kan vara en sommarstuga. Vi får se.

Monstret flyttar in

Vi har blivit med monster.
Vi lyckades baxa hem honom nu ikväll. Han stacks, krumbuktade och var allmänt elak. Men jag ska nog få fason på honom.
Fick dock ta på mig tjockaste skinnhandskarna för att våga gå i närkamp med honom. Fast jag hade förstått innan att det inte skulle bli någon lätt match. "Jag har sopsäckar i en låda i köket som du kan stoppa honom i", hade Anna - monstrets förra ägare - sagt. Och då förstod vi ju att det skulle bli tufft.
Han bodde lite trångt, så jag tyckte han skulle få det lite rymligare. Nu har han fått det, och förhoppningsvis kommer han inte attackera oss. Värst blir det när brorsans lilla dotter kommer på besök. Eller Elins, eller Jennys. Han ser ut att kunna bli riktigt ugly mot ett barn. Nästan dödlig. Hu. Måste hålla dem på behörigt avstånd.
Vänta...
Gick och tittade till honom i vardagsrummet. Han såg faktiskt rätt så harmlös ut nu. Kanske slappnade av efter den jobbiga flytten. Med lagom mycket kärlek, lagom mycket vatten och mat och lagom tukt så ska vi nog komma överens.
Kaktusar borde vara lättare att uppfostra än hundar och barn.