Vankande ankan försöker rösta

Svårt att motivera mig att gå till jobbet.
Svårt att överhuvudtaget GÅ till jobbet, eftersom jag flåsar som en 90-åring i ett Maratonlopp och bäckenet verkar tycka lika mycket om att gå, som jag om opinionsundersökningarna nu för tiden.

Svårt att skriva om nåt som inte är bäbisrelaterat.
Det är ju ändå det som rör sig i huvudet.

Och så får valet en liten plats i några överblivna hjärnceller.
Skulle ha röstat idag, men jobbilen, som jag tänkt ta mig till Arbetets museum med, kändes inte trygg att köra.
Temperaturmätaren började lysa och ett varningsljud låta så fort jag startat bilskrället. Hoppade (eller ja, snarare kravlade mig) ur och hankade mig ner på stan för att få i mig lite sen lunch åtminstone.

Gör ett nytt försök imorrn.

Slowing down

Så vad händer här? Inte så värst mycket. Sjukskriven p g a jobbig förkylning och påföljande orkeslöshet.

Sover mycket, fixar lite på hemmafronten när jag orkar, kollar på en och annan valdebatt, ett och annat avsnitt av Life on Mars. Inte mer än så.

Vilar och försöker hushålla med energin. Det är ju en till som ska ha av den.
Inte minst nattetid verkar den gå åt. Det akrobateras, krumbuktas och skruvas väldeliga därinne emellanåt. Verkar finnas hyfsat gott om plats fortfarande.

Hoppas h*n har det bra där inne, denn lill*.

Vännerna hjälper päronen to be

Det är tvättlappar i frotté, skötbord till badrummet, påslakan modell mindre med krokodiler på, minikuddar, tvättservetter, barnolja, madrasskydd mot kiss på villovägar och gud vet allt.

Vi har varit på Ikea och laddat för det som komma skall. När det kommer vet man inte riktigt, men det känns bra att förbereda sig. Lite verkligare då. Och så slipper man dona med en massa saker på slutet, när man kanske knappt orkar röra sig.

Uffes bästa vän Wisam har just blivit pappa. En vecka tidigare än vad det var tippat. Hans Sara födde innan Wisam hann dit. Men allt verkar ha gått bra och nu har det plötsligt en ny liten människa i sitt liv.
Svindlande.

Imorrn kommer mina föräldrar hit. Levererar farmors gamla byrå, som ska rymma vår bäbis kläder och annat. Pappa handy man får också äran att montera skötbordet i badrumskaklet. Bäst så.
Ett stycke spjälsäng har de också med sig. Den har vi fått låna av våra fantastiskt generösa kompisar Karro, Danne och deras snart treåriga finaste Kalle, som även lånat ut en massa kläder och lite andra prylar.

Vagn, babysitter och ännu mer kläder lånar vi av brorsan och hans fru, babyskydd till bilen av Elin och Jens, bärsele av Lina och Max.

Vilka fantastiska vänner och familj vi har!
Tusen tack för er generositet.
Ni är bäst.

=D

80 kilo flytande flodhäst

"Jag förstår varför flodhästar gillar att bada", sa hon i blå baddräkt, som såg ut att vara nära Dagen D.

"Det här ska bli spännande", tänkte jag, förvånansvärt pigg med tanke på att klockan bara var strax före halv nio.

När dörrarna öppnades utrustade jag mig med en korv och två hantlar. Klev ner steg för steg.

Vi var sex personer. Ett par hade varit där förra veckan och gav oss andra rookisar sitt bästa veterantips:

"Vad ni än gör, gå inte upp ur vattnet efteråt."

I 45 minuter tränade vi. Fast det kändes inte så.
Inget var tungt, jobbigt, ansträngande.

Jag flöt. Det var skön temperatur. Varmt, som jag älskar. Sjukgymnasten hade ett behagligt sätt. De andra i gruppen såg ut att njuta de med.

På slutet stoppade vi våra flytkorvar under knäna, lutade armarna mot stången intill bassängkanten. Låg på rygg och bara var i det sköna vattnet.

Jag kände mig lätt. Tyngdlös. Bäbisen sparkade lite i magen. På ett nöjt sätt, tyckte jag.

Varför hade jag ens tvekat om att gå dit? Ofattbart.

När tiden var slut bröt vi mot de erfarnas råd. Stegade uppför trappen. Varje steg tyngre än det förra.

Flodhästar.

En 80-kiloshydda känns.

När barnet är fött och jag vant mig vid det nya livet ska jag göra en sak. Börja på vattengympa. Oavsett matchvikt.

Så här ligger landet

Ryggen (foglossning) spökar, så det tillbringas inte mycket tid vid datorn, annat än på jobbet där jag är så illa tvungen. Ifall nån undrar vad torkan här beror på.

Sju veckor kvar till beräknad bäbisleverans imorrn. Fyra veckor kvar att jobba. En dag kvar innan efterlängtad, välbehövlig helg, som innefattar Ikeabesök med diverse bäbis-stuff-inköp och lördag till söndag besök av mina kära päron.

Ställer in/tackar nej till kvällsaktiviteter av alla slag just nu. Energin räcker inte till. Imorrn går redaktionen ut för att fira att vi fixar att knåpa ihop inte en utan två tidningar numera. Jag stannar alltså hemma, men hoppas att kollegorna får trevligt med käk och bowling. Klart de får.

Nu: nåt att äta och förmodligen ryggläge framför soffan, uppburen av säkert tio kuddar, kollandes på ett avsnitt av Life on Mars.
Uffe är på fika med några kompisar, så jag kan med gott samvete göra det som faller bara mig in.
Extra skönt just nu.