Fina fisken

Den här killen lagades till hemma hos Johansson-Persson på söndagseftermiddagen. Smakade fina fisken. På den stod man sig fint när man klämde årets två sista Flimmerrullar. Brittiska komedin In the loop kan ni hoppa över, kolla på några avsnitt av The office istället. Så mycket bättre. Funny people däremot var helt okej. En trea. Summa sumarum: Elva och en halv filmer sedda. Två tre stycken var inget vidare. Resten gjorde festivalen till en höjdare! Jag sörjer den redan, (men får nu å andra sidan mer tid till att umgås med andra än mitt brinnande filmego.)

Russell Crowe var inte autistisk

I seneftermiddags var det så dags för den rafflande filmquizen på Saliga Munken, ny för i år under Flimmerfestivalen. Vi var åtta pers i vårt gäng, så vi fick dela upp oss i två lag. Eva och Jakob kamperade ihop med Evas två kompisar som jag inte minns namnet på. Jag och Uffe slog oss ihop med Terese och Charlotte. Strax efter fyra drog det igång.

Sen blev det två och en halv timmes djupdykande i ljudklipp från Sjunde inseglet, Clockwork orange och Fönstret mot gården, filmklipp från G som i gemenskap, Slagskott och Point break och filmmusik från Apocalypse now och tv-serier som Alf, Mord och inga visor och Cityakuten.

Vi hade noll koll på spanska rysare och japansk animation. Blandade ihop Motorsågsmassakern med Fredan den 13:e och trodde att Russell Crowe var autistisk istället för schizofren i A beautiful mind.

Men en jäkla massa kunskap satt vi på ändå och vårt lag slutade på fjärde plats. Vann gjorde Johan Karlsson och de andra i Flimmers eget lag. Lite fusk kan man tycka, men det gjorde lite. Quizen var förbannat rolig och jag helt slut efteråt.

Tog därför det svåra men nödvändiga beslutet att stanna hemma nu när Uffe, Jakob, Terese och Charlotte drog ut för att partaja på Trappan där Flimmer har sin avslutningsfest. Har känt mig halvt hyper hela veckan och nu var det dags att lyssna på kropp och knopp. De sa nej.

En liten kompensation är att jag kommer orka se Woody Allenfilmen imorrn på dan. Och två på kvällen. Det hade jag aldrig pallat med baksmälla.

Sean Penn, Charlie Kaufmann och en apa

Det har varit lite dött här på sista tiden. Har lagt den energi som funnits kvar efter jobbet på att se på film.

Flimmerfestivalen har kommit drygt halvvägs, sex dagar av tio, så jag gör en deltidssummering:

Sedda rullar, hittills:
Bröllopsfotografen
Milk
Sita sings the blues (men bara halva, den havererade mitt i)
Jag har älskat dig så länge
Slumdog millionaire
Unmade beds
Soraya M
Synecdoche New York
Apan

Favoriter:
Jag har älskat dig så länge, Milk och Unmade beds.
Den första lågmäld men stark och högst övertygande, den andra viktig och med fenomenalt skådespeleri av Sean Penn, den tredje en värmande pärla med skön musik.

Axeltyckning:
Apan. Intressant tema, men ändå inte övertygande och tillräckligt engagerande. Jag vill känna med mördaren Christer, vill förstå. Men gör det inte. Det griper inte riktigt tag.

Flummigt värre:
Synecdoche New York.
Jag har sett alla Charlie Kaufmanns filmer. Från tio år gamla I huvudet på John Malkovich via Human nature, Adaptation och Confessions of a dangerous mind till Eternal Sunshine of the Spotless Mind och nu då förra årets Synecdoche New York. Nu tyckte jag att karln spårade ur lite för mycket. Första knappa halvan av filmen bjöd på en hel del skratt, och Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen med den äran. Men sen går Kaufmann lite för vilse i New Yorks jätteteater. Jag tappar nästan intresset och funderar på att gå hem och lägga mig istället. Man blir trött av att se så mycket film, samtidigt som man jobbar heltid. Men jag sitter kvar. För Seymour Hoffmans skull.

Slutsatsen, så här halvvägs, blir att Flimmers programgrupp gjort ett bra val med att välja filmer till årets festival. Nu återstår fyra kvällars chans att njuta av ytterligare upplevelser. Ikväll blir det Wendy & Lucy med duktiga Michelle Williams som Wendy.

På lördag missar jag inte filmquizen på Saliga munken. Räknar med att det blir svårt, men jäkligt kul. Troligen drar vi vidare till avslutningsfesten på Trappan på kvällen. Längesen jag skakade de lurviga!

Får se hur mycket jag hinner blogga innan söndag... ;-)

Ensam i biomörkret

Jag är i filmhimlen. Jag har flyttat in på biografen. Jag tänker aldrig krypa ur det mjukt värmande mörkret där. Jag är på besök i värld efter värld. Kikar in, låter mig uppslukas av det universum som varje film utgör, gråter, garvar, känner. Går därifrån uppfylld. Ibland snörvlande i en näsduk. Ibland leende genom stadens gator. Alltid berörd.

Flimmerfestivalen är en välsignelse i Norrköpings mörker och rusk varje höst. Just i år sammanfaller festivalen med regn och våta löv. Perfekt. Jag inspireras till att se fler filmer än tidigare år. Igår var jag och Uffe på Malmros Bröllopsfotografen. Komisk och tragisk om vartannat. Se den, utmärkta skådisar, foto och berättelse. Idag har jag gått ensam på två och en halv film (en havererade tyvärr mitt i). Fast i en skön krets av andra filmentusiaster, så vad gjorde det. Inget. Faktiskt rätt skönt att gå på egen hand. Jag blir ändå totalt uppslukad av en bra film. Uffe brukar påminna mig ibland, i all välmening, om jag lipar lite väl mycket, blir lite väl förbannad på någon rollfigur, eller engagerar mig väl hetsigt i någon films orättvisor och samhällsproblem: "Det var ju bara en film, gumman".

Bara och bara! Det var ännu en värld, ännu ett människoöde, ännu en gripande, sorglig, hejdlöst rolig eller bara skön historia som jag fick vara en del av för ett par timmar.


Tack för det, filmarbetare. Tack för det, Flimmer.


Bäst hittills? Jag har älskat dig så länge, med Kristin Scott Thomas i huvudrollen.

Mot biografen!

Bröllopsfotografen väntar nere på Hörsalen!! Time to go.