Min sjuka tuggummidröm hälsade på

Jag vet, det är många timmar sen jag vaknade, men jag måste skriva om nattens mardröm. Om inte annat för att höra om nån annan brukar drömma denna obehagliga tuggummidröm?

Så här såg nattens mara ut: Jag befinner mig hemma hos mamma och pappa i radhuset vi bodde i på 80- och 90-talet. Jag tittar ut genom fönstret. Det brinner. Taket på vinden är borta och hela vinden står i lågor. Jag kastar mig på telefonen, ska slå larm.

Men - jag kan knappt prata, för jag har tuggummi i hela munnen som hindrar mig. Jag får ut mig det jag ska, tror jag. Branden glöms snart bort i mitt medvetande och jag står vid toalettspegeln. Nu gäller det att få bort tuggummit ur käften. Jag drar och drar. Större delen av tuggummit sitter inuti en tand, som jag lagat ett hål i förut. Hålrummet är fyllt av gummi, som aldrig tycks ta slut. Det sitter fast i hålet och mellan tänderna. Jag har ju haft tuggummiförstoppning i munnen många gånger förut, så jag får inte direkt panik, men det är obehagligt. Högst obehagligt.

Till slut har jag lyckats dra ut allt. Jag håller en klump, stor som en pingisboll, i handen. Den är vidrig.

Just den här scenen, med branden och att tuggummit fastnat just inuti en tand, är ny. Men själva tuggummit som fastnat i tänderna, i gommen, i munnen återkommer gång på gång. Den krypande paniken är alltid densamma. Jag bestämmer mig varje gång, i drömmen, för att aldrig mer tugga tuggummi. Men när jag vaknar inser jag att det inte spelar någon roll. Tuggummit är en symbol för något annat. Inte helt feltippat för stress, för den håller sig borta när jag är på semester, eller tycker att jag har läget under kontroll i största allmänhet.

Jag har googlat på det, tro mig, och faktiskt fått någon träff. Men inte så många att jag fått något tillfredsställande svar på varför just ett jäkla tuggummi förföljer mig.

Nån annan som drömmer detta sjuka? Eller som har en djup eller bara hubbabubbakletig tolkning?!

Klag, gnäll och misströstan

Har inte lyckats få något vettigt ur händerna sen jag började jobba förra måndan. Visserligen har vi bara kommit ut med tidningen sen nu i måndags, men ändå. Min byline lyser med sin frånvaro. Inte för att just DET stör mig. Alls. Utan för att den är ett tecken på att jag presterat, varit duktig, gjort mig förtjänt av lönen. Alla kollegorna verkar däremot vara på banan, som om inget hänt, som om de aldrig lämnat redaktionen, smakat på livet utan deadlines, teknikstrul och leveranskrav.

Själv har jag det alltså mycket trögt. Gröt i hjärnan, den gamla vapendragaren huvudvärken smyger sig på, efter att ha förskonat mig med sin frånvaro i två månader, kroppen är också trög, kvar i semesterlunken som säger manana till benen.

Så jag bloggar lite, twittrar lite, facebookar ännu mer, ringer nåt samtal, får inget napp på grejen jag tänkt göra, ger upp för lätt, misströstar, tycker synd om mig själv för att jag är fast här inne igen. Dumt, jag vet. För andra går arbetslösa och har därför inte ens haft semester. Vill inte byta med dem. Åter andra går på vik och har av den anledningen slitit hela sommaren. Min ena kollega har det så tufft hemma att han tycker att jobbet ÄR semester. Vill inte byta min sits med nån av dem heller.

Vill bara få gnälla av mig lite, (som vanligt alltså). Man FÅR mämligen känna sig ångestfylld och låglåglåg veckorna efter semestern, läste jag i bladet. Jo, för det sa beteendevetaren. Sitter därmed kvar här och klagar en stund till och väntar på att det ska gå över. Under tiden ser jag fram emot helgen, precis som jag brukar.

Konst bland bilarna

Monica Mattson stod och målade på en JCDecaux-skylt vid Skvallertorget när jag cyklade till jobbet i förmiddags. Ett vackert motiv - en pojke som dricker vatten ur Stångån.

Jag greppade jobbkameran och stack dit. Det visade sig, inte helt oväntat eftersom det ju var på reklamplats, vara en reklamgrej för Svensk biogas. Hmmm, inte så kul... Men en skön bild kan det bli ändå. Inte varje dag konstnären jobbar i det fria, med publik.

Bilar bromsar in, folk stannar till. Vad håller hon på med? Själv stördes hon inte ett smack av uppmärksamheten. "Jag går in i det jag gör. Det är bara jätteroligt att folk kommer fram", sa Monica.

Bilden ser den som vill i morgondagens Extra.

Hjärnan rullar igång - vi e tillbaka!

Vet inte om ni har märkt det, men Extra är tillbaka. I ställen på stan, spårvagnarna i Norpan, bussarna i Linkan och tågen däremellan. Den här sommaren har vi inte jobbat lika hårt med att fräscha upp den som under förra sommareuppehållet, då vi gjorde om rätt rejält i layouten. Nu har vi nöjt oss med att förnya förstasidan litegrann. Hädanefter är det en stor bild som gäller. Inga textmassor - bara en rubrik med nedryckare. Hoppas ni lockas av det. Det gör vi själva.


Känns lite segt att rulla igång hjärnan efter sju veckor utan tidningsproduktion. Pratade med min sambo nyss som låg på en filt vid Ågelsjön och njöt av augustivärmen. Need I say more om vad jag tänkte?

Nåväl, snart är man inne i lunken igen och ger sig ut på spännande möten med intervjupersoner, redigerar inspirerat och knattrar på med pekfingervalsen på tangetbordet. Idag är jag så kallat mellanpass, vilket innebär halva dagen reporter och halva redigerare. Kvällsjobb till åtta. Kanske går det att ta en sväng till badet vid halv nio...

Semesterminnen

Fem veckors semester: Som en kort suck och ett helt liv på samma gång. Vad mycket jag upplevt. Så många sköna möten, syner, dofter, resor, vänner, familj, släkt, natur, musik, kultur, avkoppling, liv och lust i en salig blandning.

Jag vill ha mer, men jobbet har kallat tillbaka mig till vardan igen. Om några dagar är semestern bara minnen. Men jag ska se till att vårda dem ömt. Plocka fram dem då och då och återupptäcka allt det vackra och goda.

Tack alla som förgyllde min semester!