Pratade med pappa nyss. Han hade varit på begravning av sin vän och jobbarkompis idag. Hållit ett tal med anekdoter om deras tid tillsammans. Varit med och fixat fika till de 70 gästerna. Han sa att det var en fin begravning, trots att vännen dog plötsligt i en hjärtinfarkt 58 år ung och lämnade fru och son efter sig med det ofattbara.
Livet kan ta slut så fort att det svindlar när jag tänker på det. Det går inte ens att ta in fast jag inte kände den här mannen, bara hade träffat honom helt flyktigt en gång på kyrkogården, där de jobbade ihop. Hur mår hans fru? Hans son? Hur länge kommer de fortsätta vänta sig att han ska komma in genom dörren, att han ska ringa och säga att han är på väg hem från jobbet, ska bara köpa mjölk och bröd först?
Försöker umgås med tanken på att det samma skulle hända en nära vän, mamma eller pappa, brorsan eller Uffe. Men stöter ifrån mig den lika snabbt. Det är det otänkbara.
Påminnelsen om att uppskatta och ta tillvara stunderna med de nära och kära jag har är dock en god sak. Skickar kramar till de vänner som läser detta. Ni är viktiga i mitt och andras liv. Glöm aldrig det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kram kram!
SvaraRaderaKram på dig också! En stund hos nunnorna sitter nog fint. Jag gillar nunnor och munkar - alla jag har träffat har varit riktigt hyvens personer.
SvaraRaderaNär min son föddes kollade jag efter ett tag på Wikipedia vilka personer som dött samma dag. Det var bl.a. en rysk vetenskapsman. Undrar vem som reinkarnerades i min son?
Bara en lustig tanke, så klart. Men födelse och död är förunderligt. När man sett ett barn - en färdig person - komma till jorden undrar man ännu mer vart de sedan tar vägen efteråt...
Tack, tack.
SvaraRaderaMarta: Fox LÅTER nästan som en vetenskapsman. Fast en cool en. Från staterna. Som Indiana Jones.
Puss på er!