Konsten att göra ingenting

Hemma i några dar igen, efter en vecka på den kära ön, hos goda vänner. Förkyld, ont i nacken (också igen...), laaat och faktiskt, för ovanlighetens skull, kapabel att göra (nästan) ingenting.

Bara att gilla kroppens förkylningsläge och ta det piano. På lördag går bilen upp mot fjällvidderna, och då gäller det att ha krafterna samlade. Måste ju orka hänga med i 61- och 62-åringens (läs morsans och farsans) vandringstempo...

Bäst att fortsätta med ingenting alltså.

Ännu en gång

Dofterna, havet, lugnet, naturen, nostalgin, partyt, vägarna, de utspridda keramikverkstäderna, fårskinnen, fiken. Allt och lite till som får mig att ständigt längta (tillbaka) till Visby och Gotland. Ön där jag bodde i två års tid. Om ett par månader har det hunnit gå tio år sen jag flyttade dit, och åtta år sen jag (motvilligt) lämnade ön.

Men jag fortsätter komma tillbaka så ofta jag kan. Det har blivit tre besök om året i snitt, på en höft. Nu har det hunnit passera ett helt år sen senast. Men imorrn tar vi färjan över från Oskarshamn (för att få med bilen), och det blir faktiskt första gången som Uffe och jag åker dit tillsammans.

Värmens, harmonins och själens lyckas ö - är du redo igen?

Och vinnaren är...

Om jag inte var ihop med Uffe skulle jag nöja mig med Moneybrother. Eller Håkan.

Båda favoritherrarna bidrog till en fantastisk kväll igår på Peace & Love. Wendin spelade på största scenen medan solen fortfarande sken. Det var två år sen jag såg honom senast, då med ett miserabelt ljud, men han och bandet fick golvet att bokstavligen gunga i Nyköpings Folkets park. Det svängde om möjligt ännu grymmare igår. Ljudet var bra, vi stod långt fram plus att låtbagaget hunnit kompletteras med nya plattan - en energidos som heter duga.

Håkan såg jag två gånger i fjol somras. Den ena på Hultsfred, och det var en konsert som lämnade mig i eufori. Gårdagens konsert var i det närmaste identisk, vilket också innebar fem plus, och lika mycket sväng som hos Pengabrorsan.

Men Moneybrothers mellansnack igår var fantastiskt. (Mannen är inte bara snygg och talangfull som låtskrivare och sångare, utan även som berättare. En fullfjädrad entertainer.) Tillsammans med solen och att min egen energi var högre tidigare på kvällen än under Håkans nattspelning gör det att jag rankar Moneybrother till vinnare.

Nu dansar jag ut på altanen och käkar Uffes föräldrars grillade mat. Vilken skön helg.

I want you back

Jag var aldrig något hängivet fan. Inte ens ett fan. Men jag fattar ju vad han betytt för popen, kulturen i allmänhet och för svarta amerikaner. Och jag vill alltid, alltid dansa när jag hör I want you back. Dessutom känns det mycket konstigt. Att han inte vandrar runt på jorden längre.

Så idag, i bilen på väg till Borlänge och Peace & Love, kommer jag och Uffe att spela Michaels låtar. För att hedra en måhända galen man - men en genialt galen en.

Fasen vad fula...

...tidningar blir med tiden. Håller på att sortera Extras arkiv för de senaste två åren. Våra gamla tidningar alltså. Märker ett klart lyft när vi ändrade layouten en del efter förra sommaruppehållet. Men alltför ofta ser det trist ut. Texttungt, framför allt. Och trycket bleknar med tiden, det som redan är blekt många gånger. Lite för många taskiga bilder också, när det verkligen märks att vi inte är några proffsfotografer.


Men också väldigt kul att se gamla grejer vi gjort. Bilder man tagit som man glömt att man var nöjd med, människor man mött, texter man skrivit som man minns gjorde den dan till en bra dag. Ett och annat utflipp, med goa rubriker och vinklar. Mer sånt! (Om bara jag fick bestämma...)

En liten nostalgitripp inne i det trycksvärtstinna arkivrummet, alltså. Nu återgår jag till mitt värv.