Den cyklande vålnaden

Jag mötte ett spöke nyss. En vålnad. Alldeles runt hörnet, på Luntgatan, när jag gick hemåt med gitarren på ryggen.

Hon hade yvigt, sprött och långt hår. Vitare än den blåtonade snön. Och hon cyklade.

Åldern var svårbestämbar. Ung i klädval, med grön bomberjacka och jeans. Kroppen närmast utmärglad. Ansiktet likblekt. Mascaran svart och tjock runt ögonen, som stirrade uttryckslöst framåt. Hon bar på en gammal människas blick.

Jag gör inte anspråk på att minnas ansiktena på alla människor som rör sig i kvarteret, men den här kvinnan hade jag kommit ihåg. Frågan är om hon nånsin vistats ute på dagtid. Jag skulle gärna ha tagit en bild på henne och visat er. Frågan är om hon hade fastnat.

Cykeln knirkade ödesmättat till när hon passerade och försvann. Jag tror inte att någon annan än jag såg henne. Gatan låg tyst och tom.

Kan inte minnas att jag nånsin varit så nära stämningen i en Ajvide Lindqvist-bok som ikväll.