Sov gott, farmor

Skrivet söndag den 27 februari:

”Jag vill se ditt barnbarn innan jag dör".

Hon menade mitt barn, men jag förstod det och rättade henne inte.

Hon fick göra det. Se mitt barn Lovis förra helgen. Hålla henne i sin famn. De gamla ögonen fick plötsligt liv och hon sa gång på gång: "Vad söt du är". Snuddade busandes vid Lovis näsa med den karaktäristiska hakan, som gått i arv till mig och min dotter, och som i hennes fall blivit skäggig av demensmedicinen.

Efteråt sa hon att sju kilo lätta Lovis var tung. Inte undra på. Farmors kropp bestod av skinn och ben. Hon har bara legat eller suttit i rullstol sen hon kom in på hemmet i augusti. Innan dess tillbringade hon den mesta tiden i sängen eller soffan. Särskilt det sista året när sjukdomen tilltog och benen knappt bar.

När vi kom dit på lördagen, jag, mamma och Lovis, så hade hon ändå med sin typiska envishet sparkat eller rullat sig ut i korridoren och satt och tittade ut på snön.

Hon såg så ensam ut att det gjorde ont.

Ensam, ledsen, trött.

Och färdig.

Någon eller några dagar efter mötet med min Lovis, som stolt bär hennes förnamn som mellannamn, bestämde hon sig.

Det var slutätet.

Slutlevat.

Idag, söndag den 20 februari, ringde personalen till min faster och berättade att det inte är länge kvar.

Nu sitter min farbror Janne och hans fru och håller hennes hand.

Hon har ont i bröstet, hjärtat. Vägrar mat, dryck och medicin. Kroppen ger snart upp.

Pappa och farfar, som fiskar i samma klubb, vet inget. De är på kvaltävling inför SM och går inte att nås. Lika bra det kanske. Janne är i alla fall där.

Jag önskar att jag fick hålla hennes knotiga hand nu. Hoppas att hon inte är rädd.

Tror inte det. Hon har alltid varit bestämd och den här gången har hon bestämt sig för att det är nog. Att 90 och ett halvt år räcker.

Om mötet med Lovis fick henne att ta beslutet vet jag inte. Hur medveten hon är genom demensen. Men jag vill gärna tro att det gav henne ron och modet att ta det där beslutet. För det var länge sen hon ville leva.

---------------------------------------------

Skrivet torsdag den 3 mars:

Idag kl. 12.15 somnade min farmor in. Hennes yngsta barn, Liz, höll henne i handen.

Jag låg och sov middag tätt intill min dotter, Lovis Alida.

Under de senaste dagarna har farfar och flera av barnen varit där hos farmor. Hållit hand. Tagit farväl.

Finaste, goaste Alida Johansson - som hann fostra åtta barn och som fick tjugotvå barnbarn och tio barnbarnsbarn. Som alltid tog sig tid, hade tålamod och kärlek, på nåt märkligt sätt.

Du har en given plats i det mjukaste rummet i mitt hjärta och jag saknar dig redan.

Äntligen får du vila, lilla farmor.