80 kilo flytande flodhäst

"Jag förstår varför flodhästar gillar att bada", sa hon i blå baddräkt, som såg ut att vara nära Dagen D.

"Det här ska bli spännande", tänkte jag, förvånansvärt pigg med tanke på att klockan bara var strax före halv nio.

När dörrarna öppnades utrustade jag mig med en korv och två hantlar. Klev ner steg för steg.

Vi var sex personer. Ett par hade varit där förra veckan och gav oss andra rookisar sitt bästa veterantips:

"Vad ni än gör, gå inte upp ur vattnet efteråt."

I 45 minuter tränade vi. Fast det kändes inte så.
Inget var tungt, jobbigt, ansträngande.

Jag flöt. Det var skön temperatur. Varmt, som jag älskar. Sjukgymnasten hade ett behagligt sätt. De andra i gruppen såg ut att njuta de med.

På slutet stoppade vi våra flytkorvar under knäna, lutade armarna mot stången intill bassängkanten. Låg på rygg och bara var i det sköna vattnet.

Jag kände mig lätt. Tyngdlös. Bäbisen sparkade lite i magen. På ett nöjt sätt, tyckte jag.

Varför hade jag ens tvekat om att gå dit? Ofattbart.

När tiden var slut bröt vi mot de erfarnas råd. Stegade uppför trappen. Varje steg tyngre än det förra.

Flodhästar.

En 80-kiloshydda känns.

När barnet är fött och jag vant mig vid det nya livet ska jag göra en sak. Börja på vattengympa. Oavsett matchvikt.